Sara sitter på sängkanten och har tusen fjärilar i magen. Hon tittar på förlovningsringen på fingret och känner ingen glädje, bara olusthet. Det känns inte rätt, det känns inte bra, tänker hon. Varför var de så snabba med att köpa ringar, hon och Lars? Kvällen ute i lördags när hon var själv och träffade Henrik igen gjorde det inte bättre precis. Han var rätt onykter men han lyckades ändå förmedla vad han kände och har känt för henne sedan de träffades för 15 år sedan.
Denna kärlek som varar för vissa på avstånd trodde hon inte fanns, men det verkar ju så eftersom Henrik säger att han vill leva med henne. Vågar jag? tänke Sara.
Detta är en skrämmande tanke att försöka tala om för Lars att de inte kan vara förlovade, vilken tur att de inte har flyttat ihop än. Hon är rädd, rädd för alla känslor som stormar runt i magen, bröstet och hjärnan just nu. Det stormar i hela kroppen. Kärleken till Henrik kanske är den hon har längtat efter i alla år som hon inte verkar finna eftersom hon inte kan stagda sig riktigt och när hon tänker efter har ju inte Henrik gjort det heller.
Hur skrämmande det än är måste hon prata med Lars ikväll och Henrik i morgon. Hur framtiden vet hon inget om, men just idag måste hon bryta förlovningen, hur skrämmande det än känns att berätta det för Lars.
Cattis
5 kommentarer:
Mycket bra text om känslor.
befinner mig i det landskap du målar upp, bra skrivet.
Superbra skrivet. Man riktigt känner ångesten genom skriften.
Bra skrivet det känns som man börjar känna dessa karaktärer. Väntar med spänning på fortsättningen....en sommarläsning? Kul ide att ta dagens skrivpuff och göra olika scener.
Skrämmande text, väldigt bra formulerat tycker jag! Superbra! :) Kram på dig!
Skicka en kommentar