Min födelsedag är inte min dag längre Den är Elins dag

VARNING FÖR DETALJER KRING EN ALLVARLIG MOPEDOLYCKA.

Den 18 april förra året den dagen då jag fyllde 41 år blev min äldsta dotters bästa kompis påkörd när hon körde moppe hem efter en underbar söndag med alla sina vänner. För mig var ordet påkörd att bli tillknuffad.

Det dottern sedan förmedlade via sms var att nyckelbenet var av och ett ligament i bäckenet. Fortfarande "inte så farligt" i min värld. På morgonen var skadorna ett brutet lårben oxå.

MEN

Det var värre än så. Skadorna jag beskrivit var där, men bäckenet var värre än ett litet ligament. Hela hennes bäcken var öppet. Lårartären var söndersliten i det ben som inte benet var brutit. Hon hade opererats i åtta timmar och då endast åtgärdat bäckenet samt lagat lårartären.

Hon låg tre dagar på intensiven och vi var alla förtvivlade. Mina tankar var varenda minut hos henne och hennes mamma, pappa, storasyster, lilla syster och alla de andra slänktingarna som var förtvivlade.

Min dotter fick jag hämta och lämna i skolan för hon klarade inte av första veckan särskilt bra. Dessa två tjejer var som siamesiska tvillingar och det skulle vara deras sista veckor i nian tillsammas. Så min dotter grät varje dag och var helt förtvivlad över att fundera på hur hon skulle klara de sista veckorna i skolan. Jag försökte förklara att nu var det en dag i taget som gäller, vi vet ingenting om Elins skador och ingenting om hur lång tid detta tar. Det gick mycket bensin för mig och till hennes egen moped för alla besök hos Elin. Men det tog ett tag innan min dotter satte sig på sin moped igen, kan jag säga.





Hennes nya fina moped som hon inte hade haft många dagar och som hon var så stolt över.



Olycksplatsen som är i den korsningen som hon svänger i varje dag till sitt gymnasium idag.







Men det tog sex veckor innan hon fick gå på sina ben igen. Sex veckor i en säng (till en början i alla fall) där alla behov fick göras i sängen. Hon klarade allt, denna tös. Underbar tjej och hennes släkt coh alla hennes vännerna mer eller mindre bodde hos henne för att göra hennes dagar så fina som det bara gick. Min dotter sov där några gånger och då var det pizza och godis mys för hela slanten.











Hennes Älskade lillasyster var hos sin Elin varje dag. När hon inte orkade gå i skolan tog skolan på sjukhuset över så hon kunde vara med sin syster men ändå inte missa skolan.





JAG BARA ÄLSKAR DETTA KORT

Första besöket för Elin hemma i sitt hus efter olyckan. Eftersom det inte fanns hjälpmedel hemma hos dem som kunde hjälpa Elin så hon kunde ligga så fick hon sova på detta vis. Är det inte underbart i allt det jobbiga?







Här ska Elin få komma upp och gå för första gången sedan olyckan hände. Alltså hon skulle få stå på benen efter sex veckor. Förstår ni så stort det var för henne och alla oss andra. Det finaste med detta var att på måndagen röntgade de bäckenet och det var läkt. På tisdagen tog de bort hoffmaninstrumenten som hållit ihop hennes bäcken i sex veckor. På tisdagseftermiddagen gick hon sina första steg och på onsdagen fick hon åka hem. Go girl. Underbart gumman.



Jag hittade ingen nytagen bild på Elin efter olyckan, men här är en fantastiskt fin bild på Elin och min Rebecca.



Ja, det har gått ett år sedan denna olycka och alla är glada, lyckliga och tacksamma för att Elin stannade med oss. Det var jobbiga månader, men nu är det bakom oss och vi tar en dag i taget nu. Jag har förmedlat till min dotter och Elin att min min födelsedag är inte lika viktig som att Elin behöver henne hos sig. Morgondagen kommer att vara en tung dag för henne och hennes familj. Samtidigt som vi alla måste glädjas åt denna underbara tjej och den glädje hon ger oss alla varje dag.

Men jag måste ju oxå skriva att hon var i skolan de två sista veckorna i rullstol. Så mycket hon orkade i alla fall, och hon var med på BALEN utan rullstol med kryckor. Underbart. Detta var precis det jag förmedlat till dotter när det var som värst, att vi vet inget hur sista veckan i skolans er ut och den blev faktist precis som jag trodde och önskade i slutet av april.

Älskade Elin, Tack för att jag får vara delaktig i ditt liv. Älskar dig så och du vet att jag alltid finns här för dig.

Puss från Mamma Cattis


Ja, då hoppas jag ni alla får en fin söndag - själv ska jag ut på min 14km joggingrunda innan jag ska bjuda min familj, syrrans familj, ungarnas bästisar samt två vänner till mig på fika istan för att "fira" mig.

I morgon är mina tankar med Elin

Happy New Year

2010 var ett smärtsamt år på många sätt.Vårens examensarbete skrev jag samtidigt som jag gick på Vändpunkten som anhörig till alkoholist. Den resan var så smärtsam att det var det värsta jag varit med om. Idag mår jag mycket bra, men om Vändpunkten är en del av det, vet jag inte. Det var kanske en nödvändig resa för mig att göra. Det är inte roligt att vara medberoende och det är ett ständigt arbete för mig dagligen för att släppa taget och må så bra som möjligt.

När det gäller bokens utveckling 2010, så har det tyvärr inte hänt så mycket, och det känns oxå tråkigt, med tanke på att bloggen skulle handla om mitt bokprojekt. Jag har kommit in på kursen Kreativt Skrivande III som jag ska gå nu till våren och jag tror att man får skriva på ett längre projekt då och där kommer min bok in i bilden. Trots att jag har svårt att avsluta alla projekt jag påbörjar har jag lovat mig själv att boken ska bli klar. Det är bara sex scener kvar innan redigeringsarbetet börjar och jag vet att jag klarar att skriva dem om jag bara ger mig tiden.

OCH

Jag har två fantastiska ideér till två böcker till, som jag verkligen vill skriva.

Min resa till London var ett steg för mig som meberoende, det var mycket viktigt för mig att resa dit i sex veckor ensam. Det var inte så enkelt att vara ensam, men jag fick vara med om så många underbara äventyr som jag är så stolt över att ha med mig hem. Tyvärr upptäckte jag att jag inte räcker till kunskapsmässigt som lärare just nu, men det går att ändra på. Min utbrändhet kunde inte förvalta kundskaperna jag kämpade mig till innan jag blev sjuk, men jag har bestämt mig för att läsa mer och skaffa nya kunskaper som jag har glädje av. Målet är ändå inte att jobba som lärare, målet är att jobba med det skrivna ordet, på ett eller annat sätt. Jag vill väldigt gärna gå skrivpedagogutbildningen på Skurups folkhögskola, men inte just nu, för jag måste ta det lugnt med studierna och landa i mig, Cattis, ta hand om mig själv som ickestudent, vilket inte blir lätt för jag har varit student sedan 1997. SÅ, 2011 blir ett år där jag ska hitta mig själv utanför studenten, men det är jag övertygad om att jag kommer att klara av.

Mina andra mål för 2011 kommer i morgon, tror jag.




Jag önskar er alla ett fantastiskt slut på 2010, en fin natt och en underbar början på 2011 som sedan fortsätter på det viset som NI vill att det nya året ska göra. - Jag skriver som jag brukar skriva - jag ska göra så gott jag kan för att nå mina mål

Tunga dagar

Vilken vecka jag haft. Vilken smärta jag känt. Vänder det nu? Nu är det inte bara jag som lider nu är det dottern, dotterns alla kompisar och bästisens familj.

Vi måste helt enkelt vara rädda om varandra. Vilken tankeställare det blir när olyckan är framme. Jag var och pussade på denna underbara flicka som ligger ihopsatt på intensiven just nu. Hon ska opereras mer nästa vecka och jag är så ledsen för hennes skull och hennes familj. Vilka dygn de haft och vilken tid de har framför sig. Men de fixar det, med sin familj, släkt och vänner, så blir detta med bra.

Men för dotterns del är det jobbigt. Hennes "andrahälft" "Siamesiskatvilling" är borta och de går i nian och nästa termin ska de gå på en varsin skola. Det smärtar min dotter kan ni tro. Men jag försöker verkligen få henne att ta en dag i
taget. "Vem ska jag sitta jobba med på hemskunskapen, Vem ska jag sitta med under alla lektionerna?" Frågor som dottern grubblar på hela tiden. Men en dag i taget, blir det bra och det som händer iskolan ordnar alltid sig. Även om det inte känns så just nu.


Vi vet inte när henne kompis kommer på sina kryckor i skolan. Förhoppningsvis innan skolavslutningen. Vi vet bara att idag sover hon mycket och att hon längtar väldigt mycket efter min dotter. De skulle åkt till Ullared i morgon och det var vad hon sa när hon kom till akuten. "Vi som ska till Ullared". Det blir bra, jag vet det, med lugna fina tankar och mycket kraft åt kompisen så blir detta bra. Min dotter har startat en grupp på facebook och den har fått 93 medlemmar innan det ens gått ett dygn. Hon är så lycklig över detta.




Ett fång rosor till er alla för era fina kommentarer under ina tunga hemska dagar.









När det gäller min egen smärta hoppas jag verkligen att ni alla har rätt
-att mitt skrivande blir bättre
-att jag blir starkare
-att gråten läker
-att jag kommit långt som gråter och jobbar på med mina känslor

Om ni inte har det ska ni få...
I dag ska jag till högskolan och få handledning på mitt examensarbete. Det känns jobbigt för det är grupphendledning och jag skriver ensam och har ingen att bolla mina tankar med. Jag vill och behöver ett enskilt handledningssamtal och det ska jag kräva. Det har jag rätt till anser jag. För jag lär ju mig att stå upp för mig själv, eller hur? Det står att vi har rätt till 25 timmars handledning och vi får 10 timmar i grupp, varav jag får ca 20 minuter. Tänk vilken lätt jobb våra handledare får. I stället för att handleda eleverna 75 timmar på 20 veckor handleder de oss 10 timmar under 5 tillfälle. Här ska det ställas krav. Borsta bort smärtan, Cattis och stå upp för dig själv, ja, det ska jag göra.

Ha en skön aprildag - jag ska göra så gott jag kan

Då gråter vi idag igen

Äldsta dotterns bästa kompis blev påkörd av en bil igårkväll när hon körde hem på sin moped. Hon ligger nedsövd efter operationen som pågått hela natten. Ett brutet nyckelben, avslitna ledband till bäckenet och ett brutet ben. Dessa skador fick hon när hon landade i gräset, hade hon landat på asfalten hade hon inte överlevt.

I dag går ALLA mina tankar till henne och hennes mamma, pappa och två systrar + alla hennes kompisar och framför allt min dotter som gråter hela tiden.

Hoppas ni andra får en bra dag - vi gör så gott vi kan.

Jag ångrar mig

När jag fick reda på att jag skulle få gå på Vändpunkten blev jag så glad. Jag var lycklig över att få göra denna resa som anhörig till beroende. Jag blev ledsen redan vid första träffen. Sedan var jag ledsen inombords i flera veckor. När det vände kände jag sådan lycka och glädje över att vara en i gruppen med dessa fantastiska människor som jag fått lära känna. Glädjen varade bara i tre veckor fram tills i onsdags, då något hände igen inom mig. Jag grät en halvitmme när jag var där och sedan dess har jag bara fortsatt att gråta av olika anledningar.

Idag kan jag känna att jag ångrar mig att jag bärjade där. Jag har aldrig någonsin haft så ont inom mig som jag haft dessa veckor. Smärtan jag har idag i bröstet önskar jag ingen annan. Jag vill ha lindring, jag vill inte vara anhörig till alkoholister. Jag vill helt enkelt vara lycklig och få ha de som respekterar mig och älskar mig omkring mig. Jag vill inte känna den smärtan som denna resa satt igång. Jag vill inte minnas de minnena som kommit upp under denna resa. Men det är så dags att ångra sig nu. Det går inte att backa tillbaka och slippa smärtan.

Förhoppningsvis lindras den lite lite dag för dag. Det är min önskan i alla fall.

Hur hjälper vi ungdomarna som mår dåligt?

Hur hjälper vi de som mår dåligt? Kan jag som mamma räcka till? Jag har kämpat med min ena dotter i många år. Vi har varit på otroligt många ställen för att hjälpa henne och mycket har fungerat, men till slut fanns där en liten liten bit kvar att jobba med. Vi löste hennes den biten med att få ut hennes känslor på väggarna istället för att behålla dem inombords.

Så här kommer lite bilder på hur vi löst det tunga inombords. Nu rekomenderar jag inte alla att göra så här. Vi löste det BARA FÖR att rummet ska renoveras. Faktum kvarstår dock att dottern är en pigg och glad tjej idag och oerhört tacksam över sina väggar på rummet

Både hon själv,hennes syster, vänner och även jag skriver hälsningar till henne på väggarna och jag glömmer aldrig när hon hittade min lilla kärleksförklaring till henne. Oh, vad ögonen glittrade.



Många av barnens kompisar som varit hos oss tycker det är coolt men undrar hur jag kan acceptera detta. Men, som jag skrivit här innan, jag är som jag är och gör lite tokiga saker ibland, men det får andra acceptera. Det viktigaste för mig är att mina barn mår bra och gör de det om de får skriva "lite" på väggarna är det klart att de får göra det

Ha en underbar dag i det fina vårvädret - det ska jag ha utan vårjacka för den behövs nog inte idag.

Den tunga kvällen avslutades med guld

Oh, vad tårarna rann nerför kinderna på mig när jag läste upp min lifestory. Jag visste att de skulle komma, men inte i den mängd och med den kraft. Det var inte bara jag som grät, min berättelse fick även mina gruppkompisar att fälla några tårar.

När jag läste upp min berättelse och själv kände den röda tråd jag hittat var det ok,men när gruppledarna hittade fler röda trådar gjorde det ännu ondare inom mig. Nu är det gjort och nu ska jag komma börja min resa mot ett lättare liv. Mitt liv som är att ha vuxet upp med en hel hög alkoholister omkring mig(3!!!st) mår som jag mår. Och konsigt nog var det min far som var tryggheten i mitt liv, fast det var han som drack. Mamma blev tidigt en alkoholistfru och starkt medberoende till en av de andra alkoholisterna i mitt liv(hennes lillebror). Då var det min pappa som stod för kramarna och tryggheten. Därför smärtar det mig dubbelt att blivit svikna av båda två som vuxen. Ingen har valt mig.

Med den smärta som barn känner över en mamma som inte vill eller kan vara en mamma är jag fortfarande fylld av sorg och smärta. Jag hoppas att det kan lindras lite denna vår som jag går på Vändpunkten. Otroligt mycket smärta har jag inom mig och jag vill verkligen bli av med den. jag vill lära mig att leva med den på ett sätt att jag kan få må bra utan att gå omkring och längta efter något som inte finns(en mammas kärlek).




Denna urladdning som det blev för mig när jag berättade min story gav mig en tung känsla inom mig och en otrolig huvudvärk. Huvudet smärtar fortfarande och jag hoppas att det släpper om jag bara tar det lite lugnt nu på förmiddagen.




Dagen avslutades i tv-fåtöljen med ögon som knappt kunde vara öppna men jag kunde inte gå och lägga mig. Jag såg när de svenska killarna skidade hem det fantastiska guldet.










Jag önskar er alla en fin dag - jag ska försöka att få det utan att pressa mig att prestera hela dagen.

AA-möte

Jag tog mig till ett AA-möte igårkväll. Trettonafton och klockan 19, jag trodde inte att det skulle vara så mycket människor där då, men när jag kom var det redan fullt runt bordet och fler kom efter mig. Vi blev 27 stycken. Mäktigt, häftigt, härligt att få känna denna gemenskap coh kärlek som det är på dessa möten. Jag sa inget första rundan men sedan var det tid över och jag berättade om min sorg över att min pappa inte velat ta tag i sitt liv när inte jag och min syster ville vara en del av hans onykra liv. Jag berättade över sorgen som finns hos mig att min mamma valde bort mig för att jag inte ville se min pappa full. För att jag inte accepterade hans val.


Jag berättade oxå att jag känner tacksamhet över min väg i 12-stegsprogrammen och att jag vill inte vara en del av min pappas onyktra liv, men jag skulle gärna vilja ha honom i mitt nyktra liv. Mitt liv som är fyllt av tacksamhet och lycka över att vara nykter och sockerfri med hjälp av kärleken och gemenskapen inom 12-stegsprogrammen.

En nykter alkoholist berättade efter jag sagt mitt om hur stark kärleken är till alkoholen och det kändes så fint när han berättade det. MEN jag vet allt det där, OCH förstår allt vad han sa, men kan ändå inte förstå varför min pappa väljer spriten. När det finns så många andra som valde sina familjer och går till AA vecka efter vecka år efter år. Varför kunde inte min pappa välja mig och min syster? Precis som så många andra gjort.

Varför?