Utmaning 2010:55 - öppna

Idag ska jag öppna upp hela mitt innersta liv för min fina grupp i Vändpunkten. Det är dags för mig att berätta min livshistoria. Det är dags att låta dem ta del av delar i mitt liv som inte många känner till. Det ska bli skönt att få öppna upp för denna fina grupp eftersom jag vet att det jag berättar stannar hos dem.

Tänk vilken lättnad det ska bli när jag öppnat mig.

Tänk vilken befrielse jag ska få känna när denna dagen är överstökad.

Tänk vad jag ska få må bättre och bättre för varje dag som går eftersom jag valt att öppna mig för andra.

Tänk så många livsöden som finns och så många som skulle kunna få må bättre bara de hade vågat öppna sig. Tänk om de hade vågat berätta vad som döljer sig i deras hem, bakom de fyra väggarna. Bara tänk, en enda tanke på alla de barn som far illa i dessa hem. De hem som många går omkring och tror att det är lyckliga familjen, men som i själva verket är fyllda med smärta.Det är inte det lättaste som finns att öppna sig och det gör ont. Mycket ont. Men det är värt den smärtan för när det väl är gjort blir det en lycka som alla borde få känna. '

En lycka jag önskar att alla får uppleva.

Utmaning 2010:38 - dyrt

Ibland går utmaningens tema hand i hand med det jag vill skriva om i ett inlägg som inte är en utmaning. Idag är det enn sådan dag.

Jag har fått ett eget rum. En skrivhörna som bara är min. En vägg har slagits upp och jag har gjort mitt rum så mysigt. Vi renoverar, men detta rum ingår inte i denna omgång av renovering. MEN jag fick ett rum i en del av vår gillestuga. Den vägg jag ser när jag kommer ner i gillestugan skulle vi tapetsera. Det gjorde vi igår. När jag valde tapeter valde jag den som passade mig till 100%. Jag tittade inte på priset och tur var väl det. Den var dyr. Det blev en otroligt dyr vägg. Framför allt när vi bara behövde en våd från rulle två.



För mig är den alldeles underbar och värd varenda krona. När man renoverar kök och sovrum spelar inte en dyr vägg någon roll i det stora sammanhanget, tycker jag.

Givetvis kan inte tonåringarna välja tapeter i denna prisklass, för då skulle de bara få en vägg tapetserad i sina rum, men en liten vägg klarade vi av även om det blev dyrt.

Känslan jag får när jag ser min vägg när jag kommer nerför trappan är alldeles underbar.

Ha en härlig söndag - det ska jag ha med ljusparty och mys

Utmaning 2010:37 - slippa

Hon satt i bilen med sina två döttrar och var på väg till sina föräldrars sommarstuga. Det var över ett år sedan hon var där senast och hon kunde inte förstå varför hon inte varit där på så länge. Det pirrade så gott i magen på henne och hon skulle verkligen njuta av denna veckan med sina föräldrar och sina gullungar.

Det välkända landskapet bara försvann bakom henne. Hon hade nästan kunnat kört med slutna ögon för denna väg hade hon kört i över 15 år. Träden susade förbi och det var verkligen lätt inombords hos henne. Hon kände sig så lycklig.

När hon började komma närmare stugan började hon få en konstig känsla i magen. Helt plötsligt var den inte positiv. Det gjorde ont. Ont i magen och i bröstet. Nu hade hon ett tryck över bröstet som inte funnits där tidigare.

När de var framme och parkerade bilen kände hon tårarna komma. Hon satte på sina solglasögon, fast det inte var någon sol. Hon släppte ut flickorna ur bilen och de gick mot stugan. Hennes pappa kom ut direkt på altanen och då visste hon. Nu visste hon varför hon inte varit där på över ett år. Hon visste varför olustkänslan kom när de närmade sig stugan. Han hade de där ögonen. De ögon hon önskade av hela sitt hjärta att hon skulle slippa se.

Ögonen som var rödsprängda och med en lite pupill, de som talade om att han inte var nykter. Hon tittade på klockan och den var 11, alltså inte ens en måndag när han visste att han skulle få besök kunde han låta bli flaskan.

Sara undrade om hon någonsin skulle slippa se dessa ögon. När skulle hennes flickor upptäcka det? Tankarna snurrade i huvudet på Sara när hon gick in i trädgården för att krama sin pappa.

2010:14 - utmaning - att grubbla

Förr kunde mina tankar äta upp mig kändes det som. Alldeles för mycket energi gick åt att fundera på saker som inte hade med mig att göra. Saker som jag inte kunde göra något åt. Bekymmer som helt enkelt inte var mina.

Jag hittade ett 12-stegsprogram för anhöringa till alkoholister - alanon, som hjälpte mig att få lite sinnero. Jag lärde mig efterhand vad som var mitt problem och vilket som inte var det. Känslan jag har idag vill jag inte vara utan. Andra människor kan göra som de vill, maken kan göra som han vill(för det mesta)och jag klarar av (för det mesta) att fokusera på att det inte är något jag kan förändra eller göra något åt.

När jag inte klarar av att se vad som är mitt problem eller inte är det får jag försöka tänka vad programmet lärt mig och kanske gå på fler möten för att få tillbaka sinnesron, som ibland tar en liten resa från mig. Men jag ser alltid till att få tillbaka den igen så fort det bara går.

Jag var på ett möte igår där vi just pratade om dessa hemska grubblerier och vad de kan göra med oss. Många av oss tänkte på sinnesrobönen och dess innebörd.

Gud, ge mig sinnesro,
att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

En mycket innehållsrik bön och gillar man inte ordet Gud, strunta i det och läs bönen utan det ordet.

Ha en fin dag med era skrivande tankar - det ska jag ha

Utmaning 2010:6 - friluftsliv

Två gånger har jag packat ryggsäcken med mat,godis,kläder och allt vad jag behöver för att kunna övernatt i fjällen en vecka. Fjället jag gått över är det vackraste av dem alla. Saltfjellet i Norge, där vi gick över ploarcirkeln i tystnaden och bland de vackraste bilder jag någonsin sett.

Första gången vandrade jag och maken över fjellet. Vi blev avsläppta på en plats av mina föräldrar och gick över fjället till bilen. Den andra gången hade vi våra fyra barn med oss 7,9,10 och 12 år gamla. Plus den stora hunden va oxå med på denna vandring. Stugorna vi sov över i var fina och välutrustade. Vid någon stuga fick man hämta vatten och det var utedass, men själva känslan inne i dessa stugor var otroligt härlig och jag har längtat dit många gånger sedan dess.

Andra gången ställde vi bilen och varndrade med barnen en rutt på fjället. Det var otroligt häftigt att vandra med barnen och de var mycket duktiga under denna vecka. Efter en vecka där vi verkligen levt friluftsliv är det härligt att få komma hem och uppskatta det man har hemma. En dusch, en toalett, vatten i kranen och mat i kylskåpet. De enkla sakerna som vi bara tar för givet annars.

Med dessa tankar om våra liv kan faktiskt alla behöva komma ut på en sån här vecka för att lära sig att uppskatta det vi har här hemma mer.

Den tystnad det är på fjället under dessa dagar är det mest fantastiska jag varit med om. Tystnaden och det vackra landskapet gör att jag längtar dit otroligt mycket.

Utmaning 2010:2 - vara utvald

Jag vill känna mig utvald. Jag önskar att jag fått känna mig utvald under hela mitt liv. Då hade jag kunnat säga idag att jag alltid varit lycklig.

Tyvärr är det inte så. Den lycka jag känner idag kom inte förrän jag tog tag i mitt matmissbruk och gjorde de 12 stegen inom OA(Overeaters Anonymous). Då var jag 37 år gammal.

Självklart har jag varit lycklig över mycket fram tills dess, men inte den där djupa lyckan över att jag haft ett bra liv. När flickorna kom var jag så lycklig att jag grät. Men jag var inte lycklig i mig själv. Flickorna gav mig glädje, men jag var inte hel.

När jag var barn var det INGEN som någonsin en enda gånd gjorde någonting för att jag skulle känna mig utvald. Inte mina föräldrar eller kompisar. Jag har alltid känt mig utanför överallt. I skolan, på arbeten och även hemma. Inom mig hade jag alltid ett tryck över bröstet som inte ville försvinna.

Idag känner jag mig älskad och utvald av min man. Den kärlek han ger mig har jag aldrig fått av någon annan. Äntligen. Jag var 30 när vi träffades och det var kraftfullt från början, men det har bara blivit bättre och bättre för varje år. Han står ut med mig och mina dåliga dagar och när de dagarna är över känner jag mig verkligen utvald. Han vill verkligen ha mig.

Jag tror inte att jag är ensam om att ha haft dessa tankar och känslor som jag upplevt under min barndom. Jag tänker mycket på alla vuxna som haft det som jag haft det. Jag tänker på alla barn som idag tyvärr inte får känna sig utvalda.

Det borde alla få.

Jag pratar ofta med mina barn hur viktiga de är för mig och vår familj. Hur viktigt det är att vi är tillsammans och är en familj även om vi inte är en kärnfamilj. Detta har jag inte varit så duktig på tidigare, men det blir bättre och bättre.

Jag känner verkligen idag att jag kan förmedla till mina barn att de är älskade och utvalda.

Utmaning 365 - förväntan inför ett nytt decenium

Under detta decenium som jag ska påbörja i morgon kommer det att hända mycket i mitt liv.

Boken blir publicerad och bok 2 som är en ungdomsbok kommer att skrivas tillsammans med yngsta dottern.

Det naturliga som kommer att hända under dessa nya spännande år är att mina barn kommer att lämna boet och det är det naturliga som ska hända, men ack så sorgligt att bli påmind om det idag under denna utmaning.

Jag kommer att ta min lärarexamen och när jag gör det kommer jag att fälla många tårar eftersom jag påbörjade den 1999, men blev utbränd då jag varken kunde läsa eller skriva som följd, vilket gjorde att jag under många år aldrig trott eller tänkt att jag skulle fortsätta min utbildning. Det gör jag idag och om tre terminer är jag klar.

Min dröm om att springa London Marathon 2012 kommer också att gå i uppfyllelse under denna period eftersom jag ska se till att förbereda mig inför den utmaningen väl. Jag har redan börjat och varje gång jag springer ser jag mig själv på Londons gator tillsammans med alla de andra fantaster som älskar att springa.

Den viktigaste förväntningen av alla är mitt eget mående och ingen annan än jag själv kan påverka det. Jag ska göra allt jag kan för att förbättra mitt mående och jag nöjer inte mig med att må bra de flesta dagar, för jag vill må ännu bättre de dagar jag har framför mig.

För att klara av att förbättra mitt mående måste jag fortsätta med att tillfriskna från mitt matmissbruk, jag måste fortsätta att hålla mig ifrån sockret. Jag måste fortsätta med att vara nykter en dag i taget. Detta gör jag mer än gärna för mig själv. Jag blir en bättre människa för mig själv och min omgivning. Jag kan älska mig själv och jag blir lättare att älska om jag fortsätter som jag gjort under de tre år som gått sedan jag tog tag i mitt matmissbruk.

Jag önskar av hela mitt hjärta att dessa förväntningar kommer att infrias på bästa möjliga sätt för mig.

Cattis

Utmaning 364 - Året som gått

Två skrivarkurser i London detta år vilket har gett 180 sidor till boken. Mitt skrivande har utvecklats otroligt mycket. Reserna till London har gett mig nya vänner och otroligt mycket kärlek till staden.

Skrivpuff startade och jag vet inte hur många utmaningar jag har skrivit, men det är många och jag bara älskar det när jag gör det. Nya vänner genom dessa utmaningar har kommit in i mitt liv, skrivarvänner som jag inte vill vara utan för de berikar mitt skrivarliv så otroligt mycket. Jag ska ta min lärarexamen som jag bestämt, men detta året har jag fått insikten att det är skrivandet som finns i mitt liv och att det är det jag vill pyssla med på heltid. Om det blir så i framtiden, vet jag inte, men jag vet att skrivpuff, Londonreserna och ni därute har hjälpt mig till den insikten detta år.

Jag har blivit starkare fysiskt med mitt arbete och genom friskis. Jag har börjat förstå detta år att jag har denna styrka. Jag tror mer på att jag orkar göra vissa saker än jag gjorde året innan. Jag säger inte hela tiden att jag inte orkar, bara ibland. Jag förstår verkligen att kroppen är starkare och att jag inte kan vara pigg alltid, för det är inte andra människor heller.

Jag har blivit trebarnsmamma. En tonåring till har flyttat in i huset och jag bara älskar det. Jag älskar att vara en glad mamma som finns där för tonåringarna när de vill att jag ska finnas där. En mamma som ser till att de får mat och kläder när de behöver det. En mamma som jag aldrig haft, (jag fick mat och kläder som barn, men inget annat)men som jag är idag till mina underbara barn.

Året som gått har tyvärr inte gett mig mina föräldrar tillbaka, tvärtom avståndet är större, det visade sig efter min 40-års dag och därför är sorgen större detta året. Den blir faktiskt större för varje år som går eftersom saknaden efter föräldrar som bryr sig och älskar mig inte finns.

Min dröm att springa London Marathon 2012 har kommit närmare eftersom jag har börjat att jogga igen och anmält mig till Premiärmilen i Stockholm 28 mars och broloppet 12 juni. Det är veckans höjdpunkt när jag joggar med friskis och det gör mig otroligt lycklig att få jogga igen.

Jag sökte ett sommarjobb, fick det, jobbade, tjänade pengar och blev ledsen. De snackade skit och ljög om mig vilket gav mig erfarenhet som jag kan använda mig av i efterhand men som gjorde mig otroligt ledsen i somras.

Sommarjobbet gav mig en ny vän, Sandra, som visade vägen till ett bättre mående genom virkningens läkande kraft. Det har blivit många figurer som ger glädje i mitt liv och många skratt tillsammans med Sandra.

Jag har mått ganska bra under året som gått, men jag nöjer mig inte med det, jag vill må ännu bättre. Jag ska fortsätta att gå på 12-stegsmöten som ger mig glädje och lycka som jag inte funnit någonannanstans. Just i skrivandets stund mår jag inte så bra inombords, men jag tror att det beror på för lite möte i mitt liv. Jag hoppas att det är så enkelt för annars blir jag ledsen.

Ja, det var året som gått, 2009 är slut och 2010 börjar. Vad det ger mig, vet jag inte, men jag vill och önskar lycka för mig, min familj och alla er andra.


Cattis

Utmaning 352 - julstress

Med alla julklapparna (utom makens) avklarade i London behövs ingen stress för att hinna med allt. Med barnen hos sin pappa över julen försvinner ännu mer av julstressen. Med bilen packad den 22 december kör vi 70 mil norrut till en lugn och fin stuga där vi ska vara i en vecka. Det är underbart att kunna koppla bort den stressen och kunna fokusera på vad som är viktigtast just nu och det är min hälsa och min tenta.

Jul blir det ändå och jag är lika lycklig som alla andra på julafton fast jag inte stressat runt för att hinna med så mycket som kanske inte egentligen behöver hinnas med.

Varje dag är noggrant planerad för att få julgodiset gjort tillsammans med barnen, tentan skriven och makens julklapp köpt, men det är ingen stress och det är det bästa för mig. Att inte stressa. Jag blir faktiskt glad när jag tänker på hur långt jag har kommit när det gäller att sätta gränser om vad jag egentligen behöver eller inte behöver. Jag läser så många måsten på facebook som andra har och då blir jag fylld av tacksamhet över att jag plockat bort mina måsten.

När jag var barn jobbade min mamma in i det sista inför julen, för hon jobbade i en charkuteriaffär och de hade fullt upp ända fram tills lillejulafton på kvällen. Den kvällen drack de vin och mös så hon kom alltid hem kl 10 onykter och fnittrig då far hämtat henne. Sedan var hon sur och besvärlig resten av julen för hon var så trött över alla hennes måsten som hon haft under tiden innan jul. Jag är så glad att jag för det första ger mina barn en nykter mamma i alla julbestyr och att jag inte behöver ha denna julstress.

Utmaning 340 - övervakad

Vem gillar att bli övervakad? Jag tror inte att många tycker om det alls. Vi blir det många gånger fast vi inte vill. Det är många som blir det i sina hem fast de är vuxna människor som klarar sig alldeles utmärkt själva, deras problem är att de har valt fel partner. De valde en som övervakar dem. Barnen kan inte välja sina föräldrar och när de då har en mamma som övervakar dem blir det många gånger synd om dem.

Innan jag blev sjukskriven och när jag var som värst, var jag en övervakande mamma. Allt skulle vara på mitt sätt och jag tittade alltid i smyg på vad barnen gjorde. Jag var alltid snabb med att tala om för dem om de gjorde "fel", alltså inte på mitt sätt. Detta hemska beteende är borta idag och jag har kommit till insikt att alla sätt är bra, det behöver inte vara på mitt sätt alltid.
Men igår hade jag önskat att något övervakat mig och hjälpt mig med mitt pepparkakshus, för taket blev snett när jag limmade det. När jag upptäckte det sa maken att han skulle hjälpa mig med ett annat lim idag. Den hjälpen tar jag tacksamt emot, men det hade vi sluppit om jag blivit övervakad när jag limmade dit det.

Utmaning 332 - gå i ide

Tänk om jag hade haft ett ide i krypa in i och sova så länge jag själv vill. Hade det varit vad jag behöver? Det får jag aldrig reda på eftersom jag tyvärr inte har ett krypin som det står stanna så länge du vill utanpå. Jag vet inte om det hade löst alla mina bekymmer, troligtvis inte. Det är bättre att leva en dag i taget och ta vara på de stunderna som finns för mig att vila på. Självklart önskar jag mer tid till att vila, men jag har bara 14 dagar kvar av min praktik och sedan är jag ledig från den. Jag är kvinna och kan tyvärr inte bara gå i ide och tro att allting ska fungera, för här i mitt hem gör det inte det om jag försvinnet. Det har jag varit med och skapat själv såklart eftersom jag varit hemma i så många år, men jag känner oxå att eftersom jag varit sjuk har jag lärt mina barn mycket här hemma och ber jag dem snällt hjälper de mig alltid.

Så hur gärna jag än skulle vilja kunna gå i ide passar det nog inte mig. Jag stannar hos min familj och ber dem om hjälp i stället för att lägga mig och sova.

Utmaning 318-något helt

Mitt liv är helt igen. Detta trasiga liv som gjorde att jag inte var lycklig. Det är helt igen. Fast jag inte har någon mamma eller pappa som vill vara i mitt liv är det helt. Jag har en fantastisk man och tre underbara barn som bor hemma plus killen som bor själv 70 mil härifrån. Alla är lika underbara.

Alla tillåter mig att göra det jag mår bra på, det som gör mig hel. Skriva, skriva och åter skriva. De tillåter mig att skriva fast jag borde göra mer här hemma. De tillåter mig att göra klart mina studier fast det gör mig till en trött och jobbig mamma och fru emellanåt, för de vet att det ger mig ett helt liv.

Jag kände inte att mitt liv blev helt förrän jag tog bort alkoholen från mitt liv. Jag är nykter och min omgivning är nykter. Tänk att det tog så lång tid för mig att förstå vad jag var tvungen att välja bort för att känna att mitt liv är helt.

Idag är jag fylld av tacksamhet för allting. Mitt liv, mina studier och mitt skrivande. Jag är hel.




Spicecomments.com - Thanks Comments


Tack min älskade familj för att ni gör mig hel
Cattis

Utmaning 317 - fredagen den 13

Fredagen den 13 november 1987 dog min farbror i sviterna efter ett fall. I fallet skadades hans huvud så mycket att det gick inte att rädda hans liv. Att jag skriver om det som en utmaning är för att hans liv var som min pappas är just nu. Prioriteringen var hos min farbror, alkohol. Han var alltså full när han trillade. Han lämnade efter sig en fru två barn och två barnbarn och ett barnbarn var på väg. Jag var 18 år vid det tillfället och tyckte otroligt mycket om min farbror när han var nykter. Precis som det brukar vara med relationer till aloholister. Saknaden var enorm när han gått bort.

Jag tänker mycket på honom, precis som jag tänker på min pappa som oxå hamnat i den j-a sjukdomen där han inte kan välja bort spriten- Där han väljer den före mig. Jag tror säkert att han oxå är ledsen över situationen men att han inte klarar av att välja bort spriten. Men det hjälper inte mig i mitt liv just nu där jag befinner mig 40 år gammal utan en mamma eller pappa som finns för mig. Där fredagen den 13 november återigen påminner mig om hur livet kan förändras utan att vi varken vill det eller ber om denna förändring.

Cattis

Utmaning 296 - att vara vuxen

Jag är vuxen. Jag är 40 år gammal. Ändå beter jag mig som ett barn ibland. Det beror på att jag är ett vuxet barn. Ett barn som växte upp med missbruk i en dysfunktionell familj. Där jag aldrig fick en kram eller en fråga hur jag mådde. Där jag aldrig hade någon som pratade med mig när något hänt. Där ingen lärde mig hur man skulle bete sig som ett barn och senare tonåring. Jag växte upp med många dagar i tystnaden. Hur skulle jag då kunna lära mig om hur livet fungerade? Hos oss gick allting ut på att städa (i tystnaden) och ta hand om alkoholisten. Jag och min syster fick skäll så fort vi satt ett fingeravtryck i den nyputsade bardisken. Då gick det minsann att tilltala oss barn när vi stökat ner eller satt fingeravtryck någonstans.

Jag blev vuxen, men jag har fortfarande det lilla barnet inom mig som intar sandlådenivån i mina diskussioner många gånger. En vuxen som inte klarat av att kommunicera eller att få uppleva livet från den lyckliga sidan. Det viktigaste för mig just nu är att jag genom ACoA(Adult Children of Alkoholics) fått en förklaring till varför jag är som jag är. Jag leter inen syndabock, jag vill bara ha en förklaring till mina beteende. Det har jag fått och det gör mig gott inombords att veta att det är dysfunktionella i min familj som gjort mig till den jag är idag.

Det som skrämmer mig är att vi är så många vuxna barn som haft det som jag mer eller mindre. Men eftersom vi träffas på våra möte och ibland mellan mötena gör det att jag inte känner mig ensam som jag gjorde när jag växte upp och innan jag hittade till 12-stegsprogrammen för snart sju år sedan. Jag känner inte mig ensam i mitt förhållande längre eftersom jag och maken vet varför jag är som jag är. Jag kan prata om det och då blir allting lättare.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag har lärt mig genom årens lopp hur jag ska vara som mamma så att mina barn slipper känna sig som ett barn fast de är vuxna. Som jag gör ibland.

Utmaning 293 - superhjälteegenskaper

Jag önskar att min mamma varit

modig

stark

hjälpsam

för då hade hon varit min hjälte. Jag drömmer att hon borde varit en som vågade

gå ifrån en alkoholist.

stå upp för sina barn.

hjälpa sina barn före alkoholisterna i hennes omgivning.

Jag hade verkligen behövt ha henne som hjälte när jag bodde hemma.

Jag saknar dig mamma.

Cattis

Utmaning 292 - att växa

Tänk att jag som vuxit upp i en alkoholistfamilj kan känna tacksamhet för det. Jag hade inte varit den person jag är idag utan min bakgrund. Jag går inte omkring och är arg för att mina föräldrar behandlat mig som de har gjort. Jag lever i nuet inte i det gamla. Jag är lycklig idag för det jag har. En lycka jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Den lyckan kom när jag slutade med att missbruka maten.

Jag har helt enkelt växt som människa. Under snart sju års tid har jag varit på 12-stegsmöte. De har gett mig kunskaper om sjukdomen alkoholism och vad den gör med de anhöriga. Mötena har gett mig kraft att klara av att låta mig växa, för det har inte varit smärtfritt, det kan jag säga. Det har gjort ont och det gör fortfarande ont emellanåt.

Det viktigaste är att jag gör vad jag kan för mig själv för att jag ska må så bra som möjligt, för när jag mår bra, då mår resten av min familj bra också. Jag måste ta hand om mig själv för att orka ge dem vad de behöver. De är alla överrens om att de vill fortsätta ha mig i det formatet jag är i nu. Det formatet jag kommit till efter mitt kämpande att växa som människa för att få känna lycka. De vill inte ha tillbaka den arga människan som inte hade något tålamod och som skulle ha allting på sitt vis i alla angelägenheter i fammiljelivet.

Tänk att lyckan inom mig kom när jag var 37 år gammal. När jag tänker tillbaka på min barndom tycker jag att det är tragiskt att jag inte känt lyckan tidigare. Klart jag var lycklig när jag blev mamma första gången och andra gången med, men jag var inte lycklig på alla plan som jag är nu. Jag har under alla år varit stolt och lycklig över mina barn, men där fanna annat i livet som inte gjorde mig lycklig då. Som jag lever i dag har jag tacksamheten med mig varje dag. Tacksamheten över att ha fått växt som människa. Att jag blivit en bra människa till slut.

Utmaning 290 - respekt

När jag fick telefonsamtalet som gjorde mig till lärarvikarie blev jag helt överlycklig. Äntligen skulle jag få komma ut där jag verkligen ville vara, hos eleverna, för att inspirera och ge dom en vuxen som lyssnade på dem under deras resa in i vuxenlivet. Jag var så glad. Jag var så lycklig och det slutade i katastrof.

Första dagen tar jag helt och hållet på mig själv för jag var inte mogen för dagens skola med tillhörande mobiltelefoner under lektionerna tillsammans med fruktätande. Det blev för mycket för mig som inte visste hur det skulle vara. Ingen hade talat om för mig att det var ok att lyssna på musik när man räknade så jag försökte styra eleverna där, vilket inte gick.

När jag nästa dag fick undervisa i engelska som är mitt ämne var jag övetygad om att ingetning kunde gå fel. Lektionen var välplanerad, jag var förbered och full av gldäjde. Det gick åt skogen såklart. Återigen fruktätande under lektion som gav eleverna äppelskruttar och apelsinskal att kasta i klassrummet. Varje gång jag skrev något på tavlan kastade de på mig.

Var är respekten?

Jag fick bryta lektionen för jag klarade inte av det mer och jag har aldrig mer gått till denna skola. Jag var där en dag för att lämna min lönelista och då talade jag om att de behöver inte ringa mer för jag vill inte komma tillbaka. Efter denna lektion hade de möte med förädlrarna och eleverna fick stå för det de hade gjort.
MEN ingen från skolan ringde mig.

Var är respekten där?

Man involverade hela klassen med elever och föräldrar, men man gjorde ingenting åt den vikarien som fick apelsinskalen kastade över sig. Helt respektlöst även från de vuxnas sida, enligt mig.

Vilken tur att jag nu är på en fin skola där eleverna respekterar mig och varandra och det är bättre på den andra högstadieskola jag är på även om det även där inte finns så mycket respekt som jag skulle önska.

Varför är det så i skolans värld idag?

Utmaning 275 - leka

När jag nu gör min lärarpraktik på en låg och mellanstadieskola är det betydligt mer lek här än på den högstadieskola jag var på i våras. Det är härlgt att se alla barn leka på skolgården tillsammans.

Det har varit två fina dagar nu när solen har varit framme och jag har än så länge bara sett de roliga och snälla lekarna. Jag hoppas innerligt att det dröjer innan det ändras.

Jag hoppas och önskar att barnen fortsätter att leka sig genom resten av livet också för vi behöver alla känna av det lekfulla i livet även som vuxna. Jag har haft tio år i mitt liv som jag inte fick vara den jag ville vara och jag fick framför allt inte leka och utmärka mig.

Idag är jag den jag är och ibland tycker barnen att jag är pinsam, men för det mesta älskar de mina lekar. Jag går bara in i detta stadie när mina barn har sina närmaste kompisar här så jag skämmer inte ut dem hur som helst.

Jag älskar att få vara barn och leka med dem och jag tror det beror på att jag missat mycket lek som barn.

Det är otroligt viktigt att få leka sig genom livet och jag hoppas att vi alla kan göra det på ett sätt som passar var och en.

Cattis

Utmaning 267 - premiärnerver

När jag skulle föreläsa första gången om hur det är att växa upp med alkoholister var det pirrigt i magen. När jag hade blivit tillfråga om jag ville svarade jag självklart ja. Jag utbildar mig till lärare och måste kunna prata inför folk, tänkte jag. Men när den stora dagen närmade sig mådde jag inte bra. Usch vad tankarna cirkulerade i mitt söta lilla huvud. Jag har under min studietid intalat mig själv att när jag ska föreläsa eller redovisa, som jag gjorde i skolan, är det min historia och jag som kan detta. De andra vet ingenting, de ska lyssna på mig.

När de den stora dagen kom undrade jag vad jag hade gett mig in på. Var det tillräckligt det jag skulle berätta? Jag hade förberett mig med både fakta och min egen historia och hur jag hittat lösningen till att släppa taget om alkoholisten. Det värsta var ändå att min bästa kompis valde att komma och lyssna på mig. Det gjorde mig mest nervös, faktiskt. Att hon skulle se mig i en annan roll än den jag var tillsammans med henne. Jag var så nervös de första minutrarna men när jag märkte att jag fångade lyssnarna så läppte det.

I pausen kom min kompis och sa till mig:
-Du är född att stå där framme och prata.
Gissa hur glad jag blev? Det gav mig kraft att tro på det jag valt att göra, sprida budskapet vidare om att hitta en väg ut ur livet tillsammans med en alkoholist. Detta gör jag numera med glädje för att vet jag att jag hjälper en enda person med min historia är jag nöjd. Men självklart är mina premiärnerver med mig varje gång, men inte så starka som vid första föreläsningen.

Utmaning 257 - att styra

I 38 år har jag blivit styrd av min mamma. Även om jag gjort mycket som jag själv velat göra och tyckt varit bra saker har hennes styrande kommit in i bilden med jämna mellanrum. Kanske är det så många mammor är - de kan inte släppa taget riktigt, för de tror att deras sätt är det rätta.

När jag och syrran skulle åka till vår kusin i Göteborg betalade mamma våra tågbiljetter bara för att vi inte fick köra bil dit. Vi var 18 och 20 år gamla!! Detta var ett exempel på hur mamma var och det finns många fler som ni säkert kan föreställa er, men jag kan omöjligt berätta om allt hennes styrande gentemot oss barn. Jag har vuxit upp i en familj där jag under 20 år har fått höra att det är mamma som har styrt och bestämt och att min pappa har ändrat sig efter vad mamma har tyckt. Detta lärde mig att jag som kvinna kunde få en man att ändra sig. Bara jag ville och var envis som mamma varit. Gissa vilken bild av äktenskapet det gav mig gissa hur det gick med det första äktenskapet? Inte så bra eftersom det inte är ett sunt sätt att leva.

Idag har jag en stor sorg inom mig att mamma inte vill vara delaktig i mitt liv, men samtidigt ett lugn för att jag själv får och kan styra mitt eget liv. Jag kan komma med tankar och ideér om vad jag vill göra utan att mamma talar om att jag ska göra något annat istället. Jag kan gå bort utan att mamma ger mig en sur min eller talar om att jag är borta för mycket. Jag kan helt enkelt styra mitt eget liv.

Jag hoppas innerligt att jag som mamma kommer att låta bli att styra mina flickor allt för mycket när de blir äldre. Jag tror att jag kommer att lyckas för min make talar nog om för mig när jag styr för mycket, för han har lättare för att släppa taget och det hjälper mig med mina döttrar.