Grattis till alla fina mammor

Hoppas alla fina mammor blir firad idag. Själv valde min mamma missbruket före sina barn, så jag har ingen mamma att fira. Men jag funderar ofta hur hon och far känner sig idag, då ingen hör av sig till dem. Emellanåt tror jag att de är lyckliga, men sen tänker jag till och kommer på att de säkert oxå känner sorg en sån här dag, fast de dövar den med sina missbruk så slipper de känna. Detta är tredje året som jag firar morsdag utan min mamma, så jag har "vant" mig, om man nu kan göra det. :(

MEN

Min älskade svärmor är här och jag ska ge henne det jag har, kärlek, garn och några glada skratt. Vi har aldrig varit med henne under morsdag (det skiljer 70 mil mellan oss) så jag känner tacksamhet över att hennes besök sammanfaller med morsdag.

Ha en underbar dag alla mammor och barn som ska njuta av varandra idag - själv ska jag njuta av min dag tillsammans med min familj

Jaha, Då är jag 42

och det känns inte alls någon skillnad. Jag ville inte skriva ett inlägg igår eftersom dagen var Elins. Jag tappade gnistan att fira min födelsedag efter min stora 40-årsfest för två år sedan.

Genom hela livet har jag endast blivit bekräftad av mina föräldrar vid jul och när jag fyllde år med presenter för flera tusen. Nu behöver jag inte presenter från någon, det räcker med att de visar att de vill vara med mig och det behöver inte vara på min födelsedag för att jag ska vara nöjd. Det är så skönt att inte tråna efter en massa presenter för att känna mig älskad, som jag gjort i 38 år. Det är fyra år sedan jag tog avstånd från min fars drickande och jag känner mig lättare och lättare inombords för varje år som går. Sen att andra problem kommer emellan då och då, det är så livet ser ut, men det som har med min anhörigproblematik har lättat genom åren.

Jag har aldrig haft problem med att bli äldre, så jag njuter av varje födelsedag tillsammans med min familj. Fast i år var det en otroligt lugn dag. OCH det passade mig perfekt.

Det har blivit för mycket för mig nu, så jag är trött, utmattad och nedstämd. Jag har blivit tvungen att lägga undan min uppsats några dagar och bara samla lite kraft. Det hände nämligen några saker i söndags som gjorde mig rädd. Jag vill inte skriva ut vad jag pysslade med med respekt för min familj, men det var INTE särskilt sunt, det jag höll på med. Förvirrad och glömsk är jag och det känns igen från förra gången jag blev utbränd, så jag vet att jag måste vara rädd om mig.

Det jag har svårast för är att säga att jag går ut skolan i vår, när jag inte blir klar. Alla frågar om jag tar min examen, "då ska du söka jobb nu", "grattis till examen" osv. Jag vet att jag inte ska bry mig om vad andra säger but, det är lättare sagt än gjort att släppa taget om just det faktum att jag går ut min lärarutbildning men tar inte min examen. Fast jag är stolt över min prestation, men har ändå dessa jobbiga känslor. Jaja, det känns bra, bara att få ur mig dem här.

Återigen så visar detta mig att skrivandet verkligen förbättrar mitt mående.

Ha en skön tisdag - själv ska jag njuta av att skriva klart inledningen på min bok och sedan skicka in den till skrivarkursen för respons.

Bloggfridag

gick alldeles utmärkt. Det blev även en facebookfri dag och det kändes ännu bättre, så jag ska vara facebookfri en dag i veckan. Jag tror att det är nyttigt för mig.

Jag mår bättre och bättre för var dag som går. positivt tänkande, era kommentarer och användandet av de verktyg jag har gör att det känns riktigt bra idag. Alanon (12-stegsmöte för anhöriga till alkoholister) ikväll med kvällsmat på stan med syrran + min nya bästis, som är så underbar. En tjej från alanon som det klickat riktigt ordentligt med för oss båda. Det hjälper mig att ha kontakt med en tjej från gemenskapen som vet hur jag ska göra för att må bättre. Ärlighet och tuff kärlek hjälper mig mycket.

Tänk att jag kan vara tacksam att ha vuxit upp med alkoholister som gör att jag "platsar" i gemenskapen som finns hos alanon. Det har gjort mig till den människan jag är idag. Jag har lyckats bryta det dysfunktionella och jag ger mina barn en lugn och spritfri uppväxt.

Idag är det företagets administrativa arbete som jag ska fokusera på samt en powerpoint presentation som ska framföras på fredag i skolan.

Och ni, det känns riktigt bra. Och i morgon blir det mer skrivande för mitt mående, det är guld värt att verkligen ge mig själv tid för skrivandet och det ska bli mer skrivande för det är jag värd.

Jag önskar er alla en finfin onsdag - själv ska jag ta hand om mig själv och njuta av att dagen har blivit 16 minuter ljusare än igår.

Happy New Year

2010 var ett smärtsamt år på många sätt.Vårens examensarbete skrev jag samtidigt som jag gick på Vändpunkten som anhörig till alkoholist. Den resan var så smärtsam att det var det värsta jag varit med om. Idag mår jag mycket bra, men om Vändpunkten är en del av det, vet jag inte. Det var kanske en nödvändig resa för mig att göra. Det är inte roligt att vara medberoende och det är ett ständigt arbete för mig dagligen för att släppa taget och må så bra som möjligt.

När det gäller bokens utveckling 2010, så har det tyvärr inte hänt så mycket, och det känns oxå tråkigt, med tanke på att bloggen skulle handla om mitt bokprojekt. Jag har kommit in på kursen Kreativt Skrivande III som jag ska gå nu till våren och jag tror att man får skriva på ett längre projekt då och där kommer min bok in i bilden. Trots att jag har svårt att avsluta alla projekt jag påbörjar har jag lovat mig själv att boken ska bli klar. Det är bara sex scener kvar innan redigeringsarbetet börjar och jag vet att jag klarar att skriva dem om jag bara ger mig tiden.

OCH

Jag har två fantastiska ideér till två böcker till, som jag verkligen vill skriva.

Min resa till London var ett steg för mig som meberoende, det var mycket viktigt för mig att resa dit i sex veckor ensam. Det var inte så enkelt att vara ensam, men jag fick vara med om så många underbara äventyr som jag är så stolt över att ha med mig hem. Tyvärr upptäckte jag att jag inte räcker till kunskapsmässigt som lärare just nu, men det går att ändra på. Min utbrändhet kunde inte förvalta kundskaperna jag kämpade mig till innan jag blev sjuk, men jag har bestämt mig för att läsa mer och skaffa nya kunskaper som jag har glädje av. Målet är ändå inte att jobba som lärare, målet är att jobba med det skrivna ordet, på ett eller annat sätt. Jag vill väldigt gärna gå skrivpedagogutbildningen på Skurups folkhögskola, men inte just nu, för jag måste ta det lugnt med studierna och landa i mig, Cattis, ta hand om mig själv som ickestudent, vilket inte blir lätt för jag har varit student sedan 1997. SÅ, 2011 blir ett år där jag ska hitta mig själv utanför studenten, men det är jag övertygad om att jag kommer att klara av.

Mina andra mål för 2011 kommer i morgon, tror jag.




Jag önskar er alla ett fantastiskt slut på 2010, en fin natt och en underbar början på 2011 som sedan fortsätter på det viset som NI vill att det nya året ska göra. - Jag skriver som jag brukar skriva - jag ska göra så gott jag kan för att nå mina mål

Snart kommer tomten

det är bara två dagar kvar och spänningen är ooollliiiidlig för alla barn. Inte riktigt för mina barn för deras julklapp var Londonresan i höstas, men vi ska njuta tillsammans denna fina vita julafton ändå.

Idag blir det riktigt med mys inomhus hela dagen, för det går inte att arbeta ute i denna kylan. Så, idag blir det till att griljera skinkan och fortsätta städa lite. Jag städar lite varje dag för då känns det överkomligt för mig. Jag har mycket svårt att städa från morgonen till kvällen så jag gör på mitt eget lilla vis och det blir rent och fint hos oss ändå.


Jag ska njuta av denna dagen för nu blir det så att jag måste ut i morgon bitti och slutföra jobbet innan jul. Och sen har jag två fria dagar inne i värmen innan jag måste ut igen. Men efter nyår så blir det mindre jobb utomhus och det är det jag tänker på när jag är ute att det är sista slitet med dessa afficher. Jag ska fortsätta jobba med det men i mindre omfattning. Ni kan ju bara tänka er att vara ute i 4 timmar i kylan där alla objekt som ska afficheras står i 4dm snö samt högar med snö som skottats bort från parkeringar och dylikt, har samlats där jag måste ha min stege. Ibland är det med livet som insats när jag klättrar på stegen (inte riktigt, men det är ostadigt ibland). Jag är trött efter ett sånt pass, det kan ni vara säkra på, jag orkar inte ens virka för jag är så trött och matt i händerna efter detta slit

Nog gnällt om det, idag ska jag vara inomhus och avsluta dagen med en träff med en nyvunnen vän från alanon(12-stegsprogrm för anhöriga till alkoholister. Hon började där i våras och nu under hösten har det "klickat" mellan oss. En riktigt nära vän som jag bara älskar. Jag tror aldrig jag varit med om att det bara känns så här med en vän någongång tidigare i mitt liv. Bara med maken, sa det "klick" direkt och i det förhållandet är det bättre än någonsin.

Men nu var det alanonvännen jag skulle förklara hur underbart det är att träffa. Någon som förstår mina känslor och val jag gjort här i livet. Det är svårt att få den förståelsen från någon som inte är med i 12-stegsprogram. De kan oftast inte förstå varför jag inte har kontakt med mina föräldrar och de som känner mina föräldrar kan inte riktigt förstå att far är alkoholist. Men egentligen behöver de inte förstå heller, utan huvudsaken är att jag vet och att jag kan ge mig och min familj en lugn och fridfull jul utan ont i magen och ett ständigt kontrollerande var far befinner sig under kvällen. (kollar tomten ute=dricker, lägger i ved i pannan = dricker) det slipper vi nu och jag ser fram emot julen lika mycket i år som jag gjort de sista två åren utan dessa tankar. Första julen utan mina föräldrar var jobbig, men nu känns det så fridfullt inom mig och jag bara njuter.



Vi har passerat årets mörkaste dag, fast det var ljust ändå med all denna vita, vackra snö som omger oss i hela landet.

MEN
Det är två dagar till tomten kommer OCH

Jag önskar er alla en underbar dag med mys, julstök och baravara tid oxå - själv ska jag njuta varje minut hela dagen

Jag ger mig själv jullov

en vecka från mina skoluppgifter. Jag orkar inte tänka på allting som jag vill göra inför julen samtidigt som de 4 uppgifterna finns i tankarna. Nej, igår kom jag på att jag ska minsann låta de uppgifterna vara tills efter jul. Det känns som ett mycket bra beslut. Nu kan jag konentrera mig på att få fint hemma och mysa den andra tiden som är över.

Igår joggade jag med friskis och svettis och det var underbart att komma igång igen. Det känns lite i ryggen idag, men blir det inte värre än det är nu, klarar jag det med. Jag är övertygad om att ryggen (och jag) mår bäst av mina joggingturer varje vecka och jag ska göra vad jag kan för att fortsätta med det.

Nu börjar julen närma sig och alla går inte omkring med den förväntasfulla känslan som alla borde känna. Några går omkring med ont i magen och är fulla av rädsla för vad som ska hända denna jul när mamma/pappa inte är nyktra. Jag önskar av hela mitt hjärta att alla barn kunde få uppleva en nykter jul med glädje och lycka, men tyvärr kommer jag inte att få uppleva det.

Min egen jul kommer alltid (så känns det idag) att tillbringas med min syster och hennes familj, trots att båda mina föräldrar är i livet. De är 67 och 69 år gamla, men har valt missbrukslivet före familjelivet. Ett mycket tragiskt val tycker jag. Samtidigt så har jag lugn och ro inom mig, vilket jag inte hade de sista 15 åren när jag umgicks med mina föräldrar. Då började far dricka mycket i november månad och höll oftast på till 1 januari. De sista åren som vi firade jul med mina föräldrar gjorde vi det hos mig, för mamma orkade inte ordna all mat och stök hemma hos sig, sa hon, MEN samtidigt hade far inte möjlighet att springa och dricka i smyg (trodde han) hemma hos sig. Förra julen fick mamma med honom till en herrgård på Öland,vilket han inte gillade, men det var hennes lösning till att se till att han drack så lite som möjligt. Medberoende? Japp, i allra högsta grad.

MEN, som sagt, jag är tacksam över att ge mig och mina barn en nykter jul utan att vara ledsen och rädd för hur den ska sluta. Det betyder inte att jag är glad över det, men tacksam för att jag ger mig denna fridfulla jul, som jag och mina barn är värda.

Jag önskar er alla en fin fredag - själv ska jag njuta av min första lovdag, som ska avslutas med dans.

Torsdag=inomhusaktiviteter

och med det menar jag att jag inte har några arbetsuppgifter utomhus idag, inte i morgon heller och faktiskt inte på lördag heller. Det känns mycket bra och jag ska göra det som känns bäst för mig just idag. Det betyder att jag måste plugga lite för det ingår liksom i min vardag. Det bästa av allt är att jag känner för det och därför har jag planerat in det i dagens schema.

När jag kollar på smhi gillar jag inte alls det jag läser där. Många minusgrader och kallt i flera dagar framöver. Men det är bara till att acceptera det för jag kan inte förändra vädret, bara göra så gott det går de dagarna jag måste vara ute.

Igår var jag och träffade en alanonvän(alanon är en 12-stegsgrupp för anhöringa till alkoholister) och det är inte ofta jag känner en sådan samhörighet med andra människor som jag gör med denna kvinna. Det bästa av allt är att hon känner detsamma för mig. Vi åt tillsammans på stan, sen köpte jag en finfin mössa (bild kommer senare) och därefter gick vi på ett möte ihop. Det var ett magiskt möte. Ibland blir det bara så härligt underbart att det känns som jag flyger därifrån. Jag och denna underbara vän sa att vi båda två är tacksamma för vår uppväxt som gjort att vi platsar hos alanon. Det är det bästa jag gjort förutom att ta tag i mitt matmissbruk, men jag hittade till alanon först och i januari är det 8 år sedan. 8 fantastiska år av tillfrisknande från mitt medberoende. Jag har mycket kvar att jobba med, men det går en dag i taget. Som tur är (enligt mig då) har jag levt i tron att jag hade en lycklig barndom. Vilket säkert kan ha varit bra för mig att leva i den tron. När jag upptäckte att jag inte haft det, gjorde det ont, men det gör det inte längre. När jag upptäckte i våras att jag faktiskt aldrig varit nummer 1 för min mamma gjorde det så ont så jag har aldrig haft så ont inom mig, men idag är jag fri från den smärtan. Tack vare vänner, familj och 12-stegsprogrammet. om inte jag mår bra, kan jag inte vara en bra fru eller mamma och därför är ju jag viktigast och därmed mina möten oxå.

Det bästa av allt är att hela min familj stöttar mig i detta arbete med mig själv och står vid min sida när jag åker på mina möten, de är bara helt underbara.

OCH

därför har jag en överraskning till dem ikväll,men ni får veta imorgon vad som händer här. Min 16-åring är rädd att jag ska komma och berätta att jag är gravid och om jag gör det så flyttar hon, men jag kan tala om för alla att det är jag INTE.

20 dagar kvar tills det blir ljusare

23 dagar kvar tills tomten kommer


Ha en fin torsdag - njut så mycket ni kan - det gör jag

Det närmar sig

Om en vecka susar nog fjärilarna runt i magen på mig, riktigt ordentligt. jag börjar få kläm på alla papper, mail och studier nu inför resan. I morgon ska jag växla lite mer pengar innan pundet går upp ännu mer, det går upp några ören varje dag, så nu växlar jag det sista.

Jag känner mig lugn och fin inombords och längtar faktiskt nu tills jag ska få resa.

Ikväll ska jag på alanon och det blir sista mötet i Sweden innan resan. Nästa alanonmöte blir i London och jag ser fram emot det.

Ha en skön onsdag - det ska jag ha

Spadagar på gång

Idag ska maken och jag åka till ett hotell som har spaavdelning. Eftersom vi inte haft någon semester någon av oss, tänker vi ta dessa dagarna till att bara vara. Tyvärr blir inte inte riktigt den vila idag som vi behöver för makens mobil blev stulen igår och han har en del att göra på jobbet innan vi kan åka.

Jag har varit vaken mellan 12 och halv 4 i natt men jag känner ändå mig ok idag. Jag skickade in den engelska texten till min grupp som ska ge respons på den. Jag skrev om en annan text som jag ska använda mig av till uppgiften i den svenska skrivarkursen. Det är en utmaning som jag skrev på skrivpuff för ett år sedan ungefär. Den texten var på ca 6000 tecken och den som ska in i kursen fick max vara på 3000, så jag fick ta bort en hel del, men den känns ok i alla fall. Den texten ska vara inspirerad av en litterär förebild och jag har gjort det enkelt för mig. Om det är rätt tolkning vet jag inte, men jag har haft Mia Thörnblomsbok Så Dumt som min förebild. Min text handlar om alkoholism och att tillfriskna från den. Det står att vi ska skriva en text där vi tolkat hur författarna skrivit, så det återstår att se om min text kan användas i uppgiften. Men, som sagt, jag vill ju göra det enkelt och då skriver jag det som ligger mig nära hjärtat. Hur det är att leva med alkoholister.

Nu ska jag ner och packa väskan till min helg med maken. Det är så skönt att våra barn är så stora att de kan vara själva hemma och klara sig själva och hundarna så att vi kan åka bort. Jag tror nog oxå att de gillar det, förutom att behöva resa sig från soffan och datorn för att gå ut med hundarna, men tänk vad nyttigt det är för hälsan.

Ha en härlig dag - det ska jag ha

Allt börjar falla på plats

I går var det den 7 september och jag reser den 7 oktober. Jag har äntligen fått svar från rektorn på skolan i London. Jag har fått en handledare och jag har precis mailat henne. Csn-pengarna kommer snart, så - ja allt börjar bli bra. Jag mår lite bättre nu än jag gjorde i helgen, så det blir nog riktigt bra snart. Skolarbetet känns överkomligt oxå och jag upplever lite ro inombords just nu. Jag ska på alanon (12-stegs möte för anhöriga till alkohoister)+ en sinnesromässa i kyrkan efteråt. Det känns mycket bra att få avsluta dagen med det.

Jag hoppas ni alla får en fin dag - jag gör så gott jag kan för att få uppleva det

Måndag igen

Vad underbart det är att få läsa alla fina hyllningar till alla de fina mammor som finns i landet. För det verkar ju finnas en hel del, även om jag blev utan en. Jag hoppas att jag en dag får höra mina barn säga att de är stolta över mig och att jag varit en fin mamma när de var barn. De säger det redan nu, men jag menar att de verkligen känner att det varit bra när de är vuxna och flyttat hemifrån.

Min egen mamma har aldrig någonsin sagt ett uppmuntrande ord till mig. När jag förlovade mig med flickornas pappa skakade hon på huvudet. När vi ville gifta oss skakade hon på huvudet. När första graviditeten var ett faktum skakade hon på huvudet och såklart när graviditet nummer två kom samma sak.

Mina tankar gick såklart till min mor denna dag - undras om hon tänkte på att hon har två döttrar som inte vill komma hem? Såklart hon tänkte på det, men felen finns ju hos oss, inte hos henne som har gjort så mycket för oss, som hon sa när vi inte ville träffa far mer. Nej, så lugnt och fint det blev igår. Hade jag haft kontakt med mina föräldrar hade vi åkt hem där på middag och mött en onykter far i dörren. Den sortens firande är jag så tacksam över att jag slipper. Tänk vilket lugn det gett mig inombords när jag tog avstånd från spriten och vägrade vara medberoende längre. Den friden jag har nu, önskar jag att alla kunde få.

Så, min mors dag blev mycket lugn och fin med mina barn och jag är glad och tacksam över att få haft en nykter, fin dag med min fina familj. Jag gjorde en tårta till min familj som de mumsade i sig.


Snart kommer mosters gosse (4 år) och vi ska ut och jobba tillsammans. Det är det bästa han vet. Igår grät han för att han inte fick komma hit, men idag är han glad över att få jobba med sin älskade moster.

Hoppas ni alla får en fin måndag - jag ska se till att njuta av denna dag

Detta är jag

Detta är Vändpunktens symbol. En fjäril. Jag har kommit ur puppan och blivit en fjäril som ska klara mig själv nu (eller??)

Sista gången fick vi några ord med oss om hur vår resa varit. Orden om mig är

CatharinaDu sa när du kom att det känns bra, men att du ville må ännu bättre. Du har också sagt att om du visste att du skulle bli så ledsen var du tveksam till att du hade gjort denna resa. Det vi tycker oss se är att du är i fas med dina känslor, du visar både vem du är och vad du känner och det vinner du på. Du visar också att du tar ansvar för det du känner.

Min vändpunktens medalj blev laddad med Lugn, närvaro och tillit

Redan några dagar efter sista tillfället känner jag att Vändpunkten är något jag verkligen vill ha md mig i livet. Jag tror min smärta inomords har gjort sitt. Den kan inte slå till med sådan kraft igen, det är omöjligt. Nu har jag bearbetat det och känt sorg i nästan tre månader tillsammans med de som ledde gruppen och kraften från mina nyvunna vänner. Nu klarar jag mig. Jag ångrar inte den tid jag varit där. Aldrig, nej, jag är tacksam för de insikter jag fått och att jag har fått dela dem med en grupp, sluppit vara ensam i allt.

Den ensamheten jag känt i hela mitt liv fram tills jag hittade OA(Overeaters Anonymous) där jag hittade lösningen för mit matmissbruk.

Idag ska jag ha denna känsla med mig som är tacksamhet och kärlek och dessa krafter ska ge mig styrka att fortsätta jobba med min uppsats, som faktiskt börjar ta form


Ha en skön lördag - fyll den med kärlek och tacksamhet - det ska jag göra

Idag ska jag skriva

på mitt examensarbete. Hela dagen har jag till mitt förogande och det var längesedan jag hade en hel dag. Det försvann många timmar förra veckan när jag var ledsen så jag måste ge mig den tiden nu.

I går på Vändpunkten var temat Bekräftelse. Den positiva och den negativa. Får jag bekräftelse för vad jag gör eller för vem jag är? Den negativa blir ju om man gör något negativt för att få uppmärksamhet. Skär sig, skjuter ner kompisarna i skolan, klär sig provisoriskt osv. Det positiva är ju vad man gör i hemmet kanske eller på jobbet. Eller det bästa av allt om man för bekräftelse för den man är.

En mycket intressant föreläsning, med många fina ord från min kära vänner i gruppen. Det bästa med allt var Jag grät INTE. Jag var glad när jag åkte därirån och det känns fortfarande bra. Jag har bearbetat detta med bekräftelsen under mer än tio år så det känns mer eller mindre klart och därför gjorde det inte ont att prata om det.

Det som gör ont är när jag ser min mamma möta mina barn med glittriga ögon och med storafamnenkramen. Att hon ger dem bekräftelse. Detta är något hon ALDRIG gett mig, men jag vet att det är många som ger sina barnbarn det de inte kunnat ge sina barn. Men "vi då" tänker jag. Ska inte vi få bli kompenserade för vår barndom som inte innehöll kärlek, kramar eller bekräftelse? Tror min mamma att hon gör mig glad när hon ger mina barn det jag aldrig fick? Det får jag aldrig svar på från henne, men jag kan säga NEJ, det gör hon inte. Hon sårar mig ännu mer.

Men, jag har lärt mig att leva utan min mamma i mitt liv och tro mig, det är det lugnaste liv jag levt. Med det menar jag lungt inombords. All oro och kontrollerande om hon dövat sig med piller för att min pappa var full. Allt detta är borta. Och det gör mig så glad att få lite sinnesro. Det är jag värd efter så många år med alkoholister.

Jag skulle bara skriva några rader innan cykelturen med hundarna, men som det är när jag skriver min bok, orden bara kommer. Fingrarna flyger över tangentbordet utan att jag knappt vet vad de skriver. Hur underbar känsla som helst.

Ha en underbar dag - det ska jag ha medan solen förgyller hela landskapet med sin närvaro

Jag ångrar mig

När jag fick reda på att jag skulle få gå på Vändpunkten blev jag så glad. Jag var lycklig över att få göra denna resa som anhörig till beroende. Jag blev ledsen redan vid första träffen. Sedan var jag ledsen inombords i flera veckor. När det vände kände jag sådan lycka och glädje över att vara en i gruppen med dessa fantastiska människor som jag fått lära känna. Glädjen varade bara i tre veckor fram tills i onsdags, då något hände igen inom mig. Jag grät en halvitmme när jag var där och sedan dess har jag bara fortsatt att gråta av olika anledningar.

Idag kan jag känna att jag ångrar mig att jag bärjade där. Jag har aldrig någonsin haft så ont inom mig som jag haft dessa veckor. Smärtan jag har idag i bröstet önskar jag ingen annan. Jag vill ha lindring, jag vill inte vara anhörig till alkoholister. Jag vill helt enkelt vara lycklig och få ha de som respekterar mig och älskar mig omkring mig. Jag vill inte känna den smärtan som denna resa satt igång. Jag vill inte minnas de minnena som kommit upp under denna resa. Men det är så dags att ångra sig nu. Det går inte att backa tillbaka och slippa smärtan.

Förhoppningsvis lindras den lite lite dag för dag. Det är min önskan i alla fall.

Studierna i första hand idag

Nu är tårarna torkade och nya tag tas idag. Jag vet att det är sorgen som kommer ut när man gråter, men ibland önskar jag att den kunde stanna där den var för det är så otroligt jobbigt att gråta.

Jag ska inte hoppa av någonting, men det är intressant att bolla med tanken. Maken sa att om hälsan sa nej till studier kanske jag skulle ta en paus. Mitt svar blev: Hälsan säger nej till tvätt och disk. Om man lever 5 personer i ett hus och den yngsta är 14 ska jag inte behöva serva alla, anser jag. Samtidigt vet jag hur tonåringarna fungerar, hur de lever i sin lilla värld och blir förvånad när deras mamma har annat att göra än att tömma diskmaskinen, eftersom "du har ju varit hemma hela dagen"

Jag har anpassat hela mitt liv efter andra eftersom jag har varit så medberoende. Nu vägrar jag vara medberoende längre. Nu är det jag som är viktig. Jag har mitt lilla skrivarrrum, min dator och vattenkokaren, jag behöver inte mer för att få göra det jag vill - SKRIVA




Ha en skön dag - det ska jag se till att få

mamma och fru som studerar = kaos?

Är det svårare för en mamma att ge sig tid, ta sid tid att studera än för en pappa eller andra utan familjer?

Hur många gånger ska man behöva förklara för familjen vad det innebär att skriva ett examensarbete? Kommer de någonsin att förstå hur stort det är?

Ska man hoppa av skolan vid första motgången? Eller ska man försöka stå upp för sig själv för en gångs skull? Det är inte lätt när man som jag varit kraftigt medberoende under så många år. Hur ska familjen då kunna acceptera att jag helt plötsligt inte gör allt som jag har gjort tidigare? Hur ska de helt plötsligt kunna anpassa sina liv efter den studerande som behöver ha allt fokus på sitt enorma examensarbete? HUR? HUR? HUR?

I min värld just nu har jag hoppat av skolan, men jag kommer kanske på andra tankar om jag går ut i friska luften är hemifrån några timmar och bara tar hand om mig själv. För annars får jag inte bli omhändertagen om jag inte sköter det själv.

Ha en skön dag i solen - jag ska ut och försöka komma igen i mina tankar där jag faktiskt är viktig

Känner mig rätt ok idag

Jag ska plugga nu någon timme. Två skrivuppgifter ska lämnas in idag. En dialog som handlar om tre främlingar som sitter i samma tågkupé och tåget stannar. Hur löser de detta när dörren är låst? Den andra uppgiften är ett nyhetsbrev som ska lämnas in i den andra kursen. Det nyhetsbrevet är från min fiktiva garnshop. Jag kanske lär mig så mycket att jag startar en shop på nätet, vem vet.






Dessa uppgifter blir nummer ett innan jag tar tag i mitt examensarbete. Jag hoppas innerligt att jag hinner med det med, för då mår jag så gott inombords när jag är ett med min planering.

Jag ska träffa ledarna för Vänspunkten idag oxå för ett enskilt samtal en timme. Minnena som kommer upp till ytan ska de hjälpa mig med att sortera så min studiedag är inte särskilt lång idag. Men det gör ingenting för detta samtal gör säkert att jag kan få må ännu bättre och vem vill inte det? Jag känner mig gladare nu än för några veckor sedan så jag är övertygad om att processen har vänt. Som tur är för mig och min omgivning. Det är inte roligt att gå omkring och vara ledsen hela tiden.

Ha en skön dag - det ska jag se till att jag får

Jag älskar dig

Gårdagen var oerhört tung och jobbig. Skolhot och maken opererades och slutligen Vändpunkten som hade temat Känslor, Skam och Skuld. Tårarna flödade och jag var helt slut när dagen var slut igår. Natten blev därmed en bra natt och snart ska jag köra till maken och vara hos honom några timmar.



Idag är det 11 år sedan vi träffades och jag är oerhört tacksam för dessa år med denna underbara man, som stått ut med mig och min sjukdom(utbrändhet), matmissbruk och mitt kraftiga medberoende som dotter till en alkoholist. Det är inte lätt att leva med en beroende som samtidigt är medberoende och vill ha kontroll på allt. Inklusive om hundarna har bajsat och kissat när någon annan än jag varit ute med dem.




Vilken tur för oss att vi kämpat och kämpat tillsammans och hela tiden känt att vi verkligen vill leva tillsammans. Med samtal och med många tårar kommer vi alltid fram till att vi älskar varandra och vill leva tillsammans. Därför är den sista bilden tillägnad min fantastiske make.


Jag önskar er alla en fin dag - det ska jag ha tillsammans med min stora kärlek

Jag älskar att skriva

Idag är det en seg dag, men inte en sorgsen dag. Det var Vändpunkten igår och efter det var jag på alanon(anhöriga till alkoholister) möte. 4 timmar var jag på möte, då är det kanske inte konstigt att jag är seg idag.

Det viktigaste är att jag inte känner mig ledsen och det hoppas jag att det inte kommer tillbaka, men om det gör det, då kämpar jag vidare ändå.

Nu ska frukosten göras 2 ägg, ett paket bacon, gröt med havregrädde, banan och mandel. En helt underbar frukost för mig. Sedan ska hundarna få en cykeltur och efter det ska jag plugga.


Jag läser böcker om elevers skrivutveckling och jag bara älskar det.
Jag har till och med lärt mig att säga nej. Syrran vill att jag skulle komma in till stan för att titta på bågar med henne. Jag sa nej, jag måste plugga. Det är faktiskt bra för att vara mig. Hade det varit för några år sedan hade jag sagt ja och lagt en och en halv timme på stan, blivit trött och förlorat massor med studietimmar. Nu prioriterar jag mina studier och det känns otroligt bra.

Ha en underbar dag - det ska jag ha som avslutas med ett danspass hos friskis

Idag skiner solen

och det är ju underbart. Det var roligare att jobba och det var roligare att cykla med hundarna idag än igår när det var gråväder och tö. Nu blir det ett kort inlägg och sedan måste jag vara student en stund.

Jag ska vara hemma idag förutom en liten tur i eftermiddag då vi ska välja golv till flickornas rum.

Det börjar lätta lite inombords och jag hoppas att det inte blir lika tungt igen någonsin, för det har varit fruktansvärt jobbiga dagar. Insikterna är jobbigast, som att inse att jag aldrig varit nummer ett för min mamma. Hur kan man skaffa barn utan att ha dem som nummer ett? Har någon ett bra svar på det? Fram med det i så fall.

Ha en underbar tisdag - det ska jag se till att ha