Jag klättrar varje dag mot en bättre dag. Jag ger aldrig upp. Det blir bättre och bättre bara jag kan lära mig att sortera mina tankar. Det tar tid. Jag älskar att klättra mot ett bättre mående, för då vet jag att dagarna blir ljusare och lättare inombords.
Det viktigaste för mig är att vilja klättra mot en bättre dag. Den viljan är stark. Många dagar denna vår känns det som om jag trillat ner från mitten av backen som jag klättrar på. Då måste jag börja om igen. Det gör jag om och om igen för jag vet att det kan bli bättre.
Det är lättare att klättra tillsammans med någon,men det är inte alltid det finns någon som vill klättra med mig. Då kämpar jag ensam. Det går det med. Allt går lättare om jag skriver, då blir inte stegen så tunga när jag måste börja om med mitt klättrande. Att ha läsare till det jag skriver gör också att klättrandet blir lättare.
Med det slutar jag med
Tack för att ni finns
Cattis
4 kommentarer:
mmm våran livsklättring är lite backig ibland.
och jag har lite samma känsla nu iblnd känns det lite mindre bra inspirationen tar sig lite vila ibland....
Det verkar som om klättring för några handlar om själslig vandring/utveckling/välbefinnande. Och det är ju sant. En utmaning är det alltid, att klättra. Och oftast är det nödvändigt.
Ja vi klättrar allesamman i livet vågor.Det är nog en del av livet i sig självt
Det känns alltid bra att ha en och klättra tillsamans med :)
Fint skrivet!
kram!
Skicka en kommentar