Utmaning 240 - att göra någonting tillsammans

Väskan stod packad ute i hallen. Den hade stått där i två dagar, men ändå gick hon fram till den, öppnade den och kollade att allting fanns i den. Det var det såklart. Det hade det varit de sista tre gångerna hon kollat och hon bodde själv så där fanns ingen som kunde ha tagit ut något från väskan, men ändå kunde hon inte låta bli att kolla den igen.

Det pirrade härligt i magen när hon tog väska i handen och gick mot bussen. Bussen som skulle ta henne till tivoliparken där starten gick. De ansvariga trodde att det skulle vara cirka 400 som skulle springa och hon kunde inte förstå att hon anmält sig till dett lopp. Det hade ju varit över sex år sedan hon sprang fem kilometer senast. Ja,ja hon fick ta det som ett träningslopp helt enkelt. Hon hade sprungit lopp många gånger förr, men aldrig bestämt att springa tillsammans med någon annan. Det hade bara blivit på det viset utan att hon visste varför. Hon anmälde sig själv till loppen hon ville springa. Hon sprang själv, fast ensam var hon aldrig för där var alla andra som sprang och det var vad hon behövde. Det enda hon tyckte var kul var när någon följde med henne för att titta på henne och säga hej till henne när hon var i mål. Det räckte för henne. Hon var tillsammans med alla löpare och då behövde hon ingen kompis som hon kände med sig. De hade förmodligen inte samma takt genom loppet heller så de kunde troligtvis inte springa tillsammans ändå.

Då stannade bussen precis vid tivoliparken. Hon hoppade av och gick ner mot gräsmattandär starten skulle vara.Hon tittade på klockan. Den var sex. Alltså en halvtimme till start. Det var gott om tid att strosa och se om hon kände någon där.

Äntligen var klockan halv sju, hon hade löparkläderna på sig, jogginskorna var ordentligt snörade med tidschippet på högerskon och alla stod de tillsammans på startlinjen för att vänta på startskottet.

PANG Där small det och alla 400 löpare sprang iväg i kvällssolen tillsammans för att springa startskottet på Kristianstads gator.