-Du går ingenstans i kväll, rösten från mäktiga mamma hördes ända ut i trapphuset. Fina Fredrika stod rakt upp och när hon hörde mammans mäktiga röst sa hon bara.
-Det gör jag visst det och du kan inte hindra mig denna gång.
-Det kan jag visst det, snäste mamman medan hon snörpte på munnen.
-Testa det då, för då får du binda mig, för nu har du hållt mig hemma tillräckligt länge utan protester från mig, nu är det verkligen dags för mig mamma att få gå ut på en fika med någon annan än de du bestämmer att jag ska fika med.
-Varför det? Vad är det för fel på de jag ber dig träffa?
-Det är just det att det är du som bestämt det, jag är 17 år gammal och är myndig om några månader och då är det meningen att jag ska kunna bestämma själv, men det har jag inte fått lära mig av dig.
Mamman stod tyst en stund, sedan sa hon med en tyst röst:
-Det är väl inte lönt att protestera mera för du har väl redan bestämt dig för att gå ut på en fika, eller hur?
-Ja, det har jag och jag kommer att fortsätta att fika med de jag vill hädanefter. Fredrikas röst hade inte mjuknat som mammans, det var hon inte redo att göra. För hon trodde inte riktigt på sin mamma, inte än.
-Var rädd om dig,snälla.
-Ja, vi ska bara dricka en kopp kaffe och äta lite kakor mamma, inget annat.
-Ja, men ta bussen hem, åk inte bil med honom, inte än.
-Mamma, nu gör jag som jag vill idag, gå du bort till dina kompisar och låt mig vara.
-Jag kan aldrig låta dig vara, det spelar ingen roll hur gammal du är, du kommer alltid att vara min lilla flicka.
Fredrika svarade inte på detta, för hon visste att det var sant och det var därför som hennes planer inte såg ut som mammans, men det hade hon inte talat om, inte än. Idag var det fika , det andra fick komma sedan. Hon gick utfrån vardagsrummet och in på sitt rum för en sista koll i spegeln. Ok, det fick duga. Hon lämnade lägenheten utan ett ord och hon kände ett inre lugn som hon aldrig haft, vilken eftermiddag hon skulle ha, den skulle bli bra, det visste hon.Hon kände det på sig.
5 kommentarer:
Härlig fart i dialogen och jag kännde en sådan sympati för dottern trotts att jag är tonårsförälder själv.
Två saker var det som jag tänkte lite på och inte "fick ihopa" helt. Det börjar med att hon inte ska få gå ut "i kväll" men slutar med att hon tänker "vilken eftermiddag hon skulle ha"
Det andra var att jag inte kände det som helt realistiskt att mamman skulle be henne att träffa kompisar som mamman själv hade bestämt. Vem tvingar (visst finns det sådana) sina barn att träffa vissa. Okej att "förbjuda" att träffa någon som kan vara farlig för en eller "tillhöra ett gäng" som tvinga henne att göra saker som hon igentligen inte vill. Men att välja ut kompisar?
Min mamma gjorde både mig och min syster självständiga så vi har redan som 15-åringar skaffat egna pengar och liv som hon inte riktigt haft reda på.
Det är både positivt och negativt att släppa tyglarna. En viss tygling vill man ju alltid ha eftersom det tyder på att föräldrarna bryr sig.
Fartfylld dialog och du ger mig en bra bild av känslan.
Viktig poäng du har att föräldrar måste lära sina barn att bli självständiga. Går inte att hålla dem i ledband och sedan tvingas släppa taget efter 18 år.
Tävlingsdax på min blogg!
Vill du vara med?
Heja Fredrika! En person jag börjar tycka riktigt mycket om.
Skicka en kommentar