Lördag morgon kl. 11 2000
Jag lyfter luren och slog min bästa kompis nummer.
-Hej kompis, hur är det? hennes välkända röst lät trött, jag hörde att hon var nyvaken.
-Bra, svarade jag. Jag har gjort mina morgonrutiner och är klar att göra vad jag vill nu.
-Du är helt otrolig, säger Lena. Vad har du då hunnit med?
-Jag vaknade sex och började med att jogga sju kilometer. Efter det åt jag frukost samtidigt som jag fixade degen till karlsbaderbullarna. När frukosten var nere i magen och degen jäste läste jag sidorna i boken som ska vara utläst till måndag.
-Du är helt makalös, jag får ju så fruktansvärt dåligt samvete när du hinner med hela dagsverket innan jag vaknat, sa Lena samtidigt som hon skrattar.
Jag kände hur det bubblade inom mig. Ja, visst var jag duktig, även om jag inte tänkte på det viset. Jag bara gjorde alla dessa saker i ett tempo som var normalt för mig.
Så här såg mitt liv ut för några år sedan. Varje dag var det samma tempo och samma glädje när någon annan berömde mig för allt jag hann med. Tyvärr eller kanske som tur var, tog det slut med en "måttlig" utbrändhet, enligt läkaren. Efter 5,5 års sjukskrivning är jag tillbaka och jag ser med tacksameht tillbaka på den för den har gjort mig till en människa med ett lugn och lycka som finns där utan att jag behöver prestera längre.
4 kommentarer:
Många söker bekräftelse genom att prestera och vara "duktig". Det kanske var så för dig och det är så roligt att läsa att du nu fått en annan insikt. Ha en skön prestations-lös dag.
I mitt fall är det nog en bokstavskombination som spökar.
Att sitta still är lika svårt för mig som att inte äta. jag mår bra av att vara ständigt på benen med massor att göra.
Men jag har aldrig känt några behov av att bli bekräftad för det jag gör däremot.
Min mamma gav mig ett enormt självförtroende som sedan följt med livet runt.
Grattis till din insikt!
Skönt att det finns hjälp att få, jag reagerar ofta på hur folk prioriterar sina liv även om de inte går in i väggen, men vad ska man säga. Det går inte att tala om för andra människor hur de ska leva sina liv.
låter som du levde upp till dina föresatser, men någonstans tar det stopp. Kroppen vägrar, o bromsar in, o då gäller det att hitta ett annat spår - för att nå sitt mål
Skicka en kommentar