Sara satt i köket hemma hos Lena. Det var första gången hon var hemma hos henne. Det var en fin lägenhet med begagnade möbler i och det var väl i och för sig inte konstigt eftersom Lena precis som Sara pluggade. Lena var gravid i åttonde månaden så hon vaggade fram och tillbaka där hon gick.
Precis när Sara skulle gå hem öppnades dörren och Lenas man kom hem. Han pussade henne på munnen sa "Hej älskling, hur mår mina favoriter?" samtidgt som han klappade Lenas mage. Sara tyckte det var hur gulligt som helst och tänkte tillbaka till sina två graviditeter, Hon kunde inte komma ihåg en enda liten klapp på magen från Henriks sida. Det var något han inte var intresserad av hade han sagt hela tiden. "Klappa en mage??? varför då? hade alltid svaret blivit när hon frågade om han ville. Sara hade aldrig svarat för hon hade fortsatt att gå och vänta på att han skulle hitta glädjen att klappa magen.
Sara tog på sig skorna och jackan och när hon skulle gå ut skulle Lena gå förbi sin man i hallen. Då fick hon en liten klapp på rumpan. Denna gång ryckte Sara till och fick tårar i ögonen. För i hennes sätt att tänka var det dessa små detaljerna som visade hur nära man var varandra i ett förhållande. Nu kände hon i och för sig att det var inget att tråna efter eftersom hon inte levde med Henrik längre, men det kom en sorg över henne när hon såg detta fantastiska magiska mellan Lena och hennes man. En sorg över att hon inte fått uppleva det med pappan till hennes barn.
Hon önskade av hela sitt hjärta att detta skulle finnas mellan henne och Magnus under många år, dessa små detaljer som visade kärleken mellan dem utan ord.
4 kommentarer:
Vad gullig text du skrivit idag.
faktiskt är det det lilla i vardagen som är klistret i ett förhållande. En smekning, en klapp eller en puss på kinden, eller t.o.m en snabbis i sovrummet medan barnen leker i sitt rum med lego.
Det är där skillnaden ligger i vardag och vardag.
Ha det gott!
Jag håller med, små, små detaljer som en liten kommentar, en smekning på kinden, en puss, vad som helst som visar att det lever i samspelet. Jag förstår längtan och avundsjukan.
Jag håller förstås med i kommentarerna om de fina detaljerna. En liten invändning till andra meningen i andra stycket. "Precis när Sara skulle gå hem öppnades dörren och Lenas man kom hem. Han pussade henne på munnen sa "Hej älskling, hur mår mina favoriter?" samtidgt som han klappade Lenas mage."
Det läste jag som att det var Sara som blev pussad av Lenas man! ;-)
Jag är också en person som behöver ganska mycket av närhet och bekräftelse i umgänge med familjen. Tråkigt när det upptäcks för sent att man inte har samma behov och synsätt.
Skicka en kommentar