Är jag modig??

Min utmaning som jag skrev igår var helt och hållet från mitt personliga perspektiv. Den sista kommentaren som jag precis läst skrev att jag var modig som vågade leva efter hur jag verkligen ville leva. Och det är kanske sant. Jag är kanske modig. Jag är 40 år i år och jag flyttade hemifrån när jag var 20. Alla dessa år däremellan har varit fyllda med oro och medberoende av far som inte varit nykter.

De hade en stuga som vi gärna körde till och det spelade ingen roll om vi kom 11 på förmiddagen eller 6 på kvällen, för när far tog emot oss på altanen var han aldrig nykter. Mamma började sova dygnet runt med pillers hjälp när far inte var nyker, de senaste 8 åren, och det gjorde att oron och medberoendet blev ännu starkare. Telefonerna gick varma för att kontrollera vad som hände och vad de gjorde. Syrran och jag hjälptes åt med allt detta ringandet för att kontrollera allt hemma hos våra föräldrar.

När sedan de vanliga middagarna hemma hos våra föräldrar började spåra ur blev det riktigt jobbigt. Det sista året vi umgicks träffades vi mest hemma hos min syster eller hos mig för då visste vi att far var nykter när han kom och vi kunde bestämma vad som skulle drickas. Vi gick även i terapi tillsammans alla fyra, men sedan en vecka innan midsommar för två år sedan kunde min pappa inte hålla sig ifrån det "riktiga" drickandet och då fick vi nog.

MEN då hade vi levt i detta kaos under så många år, och letat efter modet att göra något så det var en självklarhet att verkligen ta avstånd. Det hade vi pratat med honom om de sista två åren innan det skedde så processen var verkligen lång. Men när vi var redo att ta avstånd så samlade vi modet under en terapitimme talade vi om vad som gällde svaret vi fick var att då skulle det inte delas ut några pengar heller mer. Det var allt han hade att säga.

Min syster pratade med vår moster som är över 80 år gammal igår och hon visste ingenting om att vi inte träffar våra förädrar så de är inte speciellt modiga av sig om att tala om för sina närmaste att vi inte hälsar på längre. Men medberoendet är svårt att förstå när man inte är i det. Det är bättre att vara tyst för då tror man att problemen inte finns.

Jag är fylld av tacksamhet att jag blivit modig nog att stå upp för mig själv och att jag kan ge mina barn dessa år genom deras tonårstid med en nykter och modig mamma som står upp för sig själv och för dem när inte de vågar det själva. De får tex inte åka bil med min pappa längre och det är jag som satt den gränsen och det är min lilla dotter som oxå blivit modig nog att stå upp för sig själv genom att alltid fråga sin mormor om det är hon som kör när de ska åka till stan eller någon annanstans. Det känns nästan ännu bättre att jag lyckats förmedla detta mod till henne. Jag låter mina barn välja om de vill träffa sin mormor och morfar, för jag vill inte bestämma det åt dem, men det blir inte så ofta faktiskt. De märker ju skillnden mellan våra samtal som är friska och sunda och mormors och mrofars beteende och samtal som inte är det.

Dagen idag är även den en vilodag med förhoppningsvis ännu mera sol i min underbara solsäng. Maken kommer snart hem så då tar ensamtiden slut för mig. Han har nog 60kg fisk med sig hem från sin fisketur i NordNorge. Det ska bli gott att få äta lite torsk och sej från Tysfjord.

En hälsning till maken



Spicecomments.com - I Miss You Comments


Hoppas ni alla får en skön söndag.

Cattis