Sara är på väg till ett alanonmöte. Dessa möten har hon gått på en gång i veckan i över sex månader, hon har inte missat ett enda. Hon mådde betydligt bättre nu än innan hon började gå på möte. Tänk att det kan ge så mycket att sitta och lyssna på andra som är i liknade situationer som hon själv är i.
Alla därhemma hade märkt en skillnad på henne och sa aldrig något när hon tog väskan varje tisdagskväll för att köra på möte. Igårkväll sa Magnus något som fick henne att nästa hoppa högt.
-Det var det bästa du gjort att börja gå på möte, du är en helt annan person nu än för några månader sedan.
Sara hade inte svarat uten bara lett, för detta var precis det hon kände själv, men som hon inte visste om någon annan märkte.
Hon kände ett lugn inom sig som hon aldrig trodde var möjligt att kunna känna. Helt plötsligt blev hon inte arg för småsaker längre som hände därhemma. Det var konstigt att uppleva denna förändring inom sig och allt hon hade gjort var att gått på möte en gång i veckan under några månader.
Det var som terapi, fast det var så gott som gratis eftersom grupperna är självförsörjande så lägger man ett eget frivilligt bidrag och det brukar vara en tjuga. Helt fantastiskt att detta fanns och att Sara hade hittat dit. Helt plötsligt var hennes liv meningsfullt igen. Hon kände mer glädje över livet idag än innan hon började gå på möte.
Hon visste att detta skulle bli ett naturligt inslag i hennes liv om hon ville att det skulle fortsätta att kännas meningsfullt. Hon måste gå på sina möten.
Cattis
3 kommentarer:
Ibland är ödet välvilligt, men då och då utsätter det oss för prövningar.
I slutänden finns dock alltid en mening med alltihop.
Prata och lyssna är nog det mest väsentliga i en människas själsliga liv.
Ja, hon ska fortsätta att gå på sina möten. Det ger henne styrka att tackla sn vardag...det ger henne dom verktyg hon behöver som medberoende...att just lyssna på andra i samma situation...att också själv få tömma sig i en trygg gemenskap. Kram
Skicka en kommentar