Sara ligger som vanligt på soffan med en kudde över huvudet. Så här har det sett ut i en månad nu. Ska hon inte bli bättre? Hon är rädd, riktigt rädd nu. Hon bara vilar och vilar men det kommer ingen kraft ändå. Kraften som hon hade för ett år sedan när hon bakade bullar till flickorna, när hon pluggade, när hon städade eller när hon jobbade. Den finns absolut inte kvar alls.
Hon har inte ens kraft att tvätta sig under armarna eller borsta tänderna. Är det konstigt att hon är rädd? Nej, det tycker inte Sara. Hon behåller sin rädsla inom sig, men kan se något som liknar oro och rädsla i Magnus ögon när han tittar på henne varje kväll när han kommer hem från jobbet och hon ligger precis på samma sätt. Men han säger inget. Sara säger inget. Ingen vågar säga vad den tänker eller tycker. Alla går omkring i tystnaden för att inte störa Sara som ligger och vilar på soffan.
Hur ska de våga trotsa sina rädslor? Vågar de någonsin gå emot dem? Sara tror det, bara hon får vila ett tag till så att hon får kraft att orka prata om hur rädd hon egentligen är för denna utmattande känslan hon har inom sig.
Hon ska bara vila lite till. Några dagar till.
5 kommentarer:
Känner igen mig precis. Bra skrivet.
Gripande text! Det låter underbart med dina lediga två veckor. Lycka till. Om du vill skriva om din bok eller om skrivandet, kom gärna till vår blogg//Sofie
Har en syster som nu är frisk efter att ha levt i samma helvete under ett par år. Påverkar alla, både den som är sjuk och dem runt omkring, familj som vänner.
jag blir trött bara jag läser denna skrämmande trötthet där varje andetag är energikrävande
Jag har varit där. Du beskriver det jättebra.
Skicka en kommentar