Sara kommer in i köket när Hanna och Maja tömmer diskmaskinen. Hon tittar på dem båda två med en lång mörk blick.
-Lägg nu besticken i rätt låda.
-Mmmmmm, låter det från Maja samtidigt som hon tittar på Hanna.
-Var är den blå burken som på nedersta hyllan i diskmaskinen?.
-I lådan under spisen, svarar Hanna kort.
-Den ska vara i skåpet över vasken. Det har jag val sagt många gånger. Det är väl konstigt att ni inte kan lära er var sakerna ska vara. Hur många år har vi bott här nu? I tre år och ni vet inte än var sakerna har sina platser. Hur ska jag få er att lära er det? Det undrar jag.
Hanna och Maja fortsatte att tömma maskinen under tystnad. Sara gjorde sig en kopp te under tystnad. Spänningen i rummet var total. Hanna och Maja satte de sista sakerna på sina platser eller vad de i alla fall hoppades var de rätta platserna. Detta tjat var de vana vid. Maja brukade viska med Hanna varje dag när de var i köket för att inte mamma skulle höra vad hon sa, för alltid hittade hon något att tjata om. Maja kunde inte riktigt förstå det, för mamma tjatade alltid även om hon inte gjort något alls.
Varje dag fick Hanna och Maja höra om att de aldrig hade kläder, leksaker eller att de inte satte disken på sina rätta platser. Ingenting var på sina rätta platser enligt deras mamma. Det var många gånger Maja grät när hon lade sig för att mamma hade varit igång hela kvällen. Hanna brukade ligga hos henne en stund i sängen för att trösta och hon fick alltid höra:
-I morgon kanske hon inte tjatar så mycket. I morgon kanske vi klarar av att lägga sakerna på sina rätta platser. Det är du och jag i morgon med.
Maja somnade alltid gott när hon fick höra dessa ord från storasystern. Men hon väntade fortfarande på den morgondagens om Hanna beskrev.
6 kommentarer:
vilken fin liten historia, men oj vad sorglig.
Du förmedlar ångesten från flickorna jättebra.
Vilket eländigt liv, både för mamman och flickorna. Hoppas att de tar sig ur det så småningom.
Va jobbigt det måste vara för flickorna, att ständigt leva upp till dessa krav som ställs.
Här har mamman två underbara och hjälpsamma flickor. Ändå fortsätter hon att tjata. Jag har sett sådant i verkliga livet och tycker det är tragiskt att en mor kan vara så blind och oförmögen att se och höra hur hon själv låter. Fint berättat om en vardagssituation.
Jag var sån för 6 år sedan, nu är jag fylld av tacksamhet över hjälpen ajg får, jag bryr mig inte om var sakerna hamnar.
Tur att jag ville och kunde förändras.
Din berättelse sved verkligen till i magen.
Skicka en kommentar