Jag ville att det skulle vara tyst hela dagen idag för jag hade jobbat natten och behövde sova. Det tyckte inte min yngsta dotter som behövde en kram från sin mamma klockan halv ett idag. Hon vågade väcka mig för en kram. Det ni!!
Det hade aldrig jag vågat när jag var barn, jag hade aldrig bett om en kram eftersom det inte fanns mellan mig och min mamma, men jag hade aldrig vågat väcka henne för något annat heller, för då fick jag Tystnaden!
Tystnaden kunde vara i flera dagar. Denna Tystnad kunde komma närsomhelst när mamma inte var på humör eller när vi inte gjort som hon velat att vi skulle göra.
Jag glömmer aldrig när jag lät en pojkvän sova över, jag var 16 år gammal och det var midsommardagens natt. Jag hade ont i magen och mådde inte bra. Jag ville ha pojkvännen bredvid mig den natten och han sov över och körde hem på morgonen. Detta resulterade i en veckas Tystnad från mammas sida. Inget skäll eller så utan bara tystnad. Denna hemska Tystnad gick vi alla tre med tills hon kände att hon ville prata med oss igen. Då skulle vi oxå vilja prata med henne, tyckte hon. Vi vågade knappt andas, vi gick omkring smygande i huset och kände oss osäkra och otrygga i huset eftersom vi inte visste om det vi gjorde var bra eller dåligt. Det fick vi aldrig reda på heller eftersom vi levde i Tystnaden. Pappa sa adrig något om det heller, så det är väl inte så konstigt att jag som vuxen inte har den förmågan att kunna kommunicera med min make när det behövs eftersom jag vuxit upp i Tystnaden.
Därför pratar jag mer med mina barn idag, ibland säkert lite för mycket, men jag ger dem aldrig tystnad för de är värda så mycket mer än Tystnaden.
Cattis
4 kommentarer:
Oj, vad jag känner igen mig i din text...tack och lov att vi lär oss hur vi inte ska bete oss mot våra barn...här hemma råder ingen konstig tytnad här är det högt i tak och mycket prat. Bra skrivet! Kram
Toppentext Cattis. Har också upplevt detsamma men inte från min mor.
Jag ler när du berättar om din dotter som vågar väcka dig. :-)
Din text beskriver den himmelsvida skillnaden mellan din egen uppväxt och den du ger din dotter.
Vacker, tänkvärd och berörande text.
Fattar inte att det verkligen va så när du va liten mamma. Så hemskt! Ja menar mormor e ju så go mot oss.. Men hon var/är inte det mot dej :(
När Jenne sa att hon hade väckt dej med en kram blev jag först lite sur på henne.För du behövde ju sova.. Och jag tyckte att vi bara skulle väcka dej om ngt allvarligt hade hänt. Inte om man bara behöver en kram... Men det är så min kära syster är. Behöver hon en kram av mamma så fixar hon det.. Även om du sover ;)
Älskar dej! / Rebbe
Skicka en kommentar