Hon sitter vid sitt köksbord med tårarna rinnande nerför kinderna. Maken hade sagt till henne efter 15 år tillsammans att han ville skijas. Han hade träffat en annan. Så nu dög hon inte längre. Det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Att inte vara behövd längre.
Det värsta var egentligen inte att han inte ville ha henne längre,även om det gjorde ont. Han ville ha flickorna med, hur det nu kunde komma sig, han hade inte brytt sig om dem när hen levde tillsammans med dem. Varför?
Han ville ha dem heltid och att hon kunde bli umgängesförälder, hade hennes advokat sagt precis innan de lagt på luren idag. Hon fattade absolut ingenting. Det var hon som varit hemme med dem när de var riktigt små och det var hon som alltid gick hem från jobbet när de var sjuka. Varför skulle inte hon kunna få bo med dem nu då?
Advokaten hade sagt att hon inte behövde oroa sig för det var inte många domare som tog boendet från en mamma som varit aktiv under småbarnsåren. Det var hon egentligen inte orolig för heller, det som oroade henne var vad hon behövde gå igenom innan det blev klart att hon skulle få bo med dem. Vad flickorna skulle behöva gå igenom innan de visste var de skulle bo. Det var inte rättvist att flickorna blev i centrum i denna tvist, när det var deras pappas om valt att lämna dem.
Tvisten var över, det blev inte ens varannan vecka. Exmaken som hon nu kallade honom hade gjort bort sig så totalt under förhandlingarna och hos socialen så han fick bara ett utökat helgumgänge med barnen. Det kändes som bröstet skulle sprängas på henne, av lycka denna gång. Hon kunde knappt fatta det. Nu skulle det vara hon och flickorna och det skulle minsann inte komma in någon ny karl heller i deras hem. Det skulle vara de tre ett tag nu för att hitta tillbaka till lugnet och sammanhållningen de hade innan deras pappa drog igång hela den hemska process som de nu haft med sig under två års tid.
Tack för att det var över nu, tänkte hon.
8 kommentarer:
mmm det är många barn som får en roll som de inte vill ha, tragiskt att vuxna människor inte kan lösa konflikter utan att dra in barnen i deras konflikter.
Håller med, barnen far tillräckligt illa som det är. Kommer från en "lycklig" skilsmässa som ändå påverkat några av barnen väldigt negativt.
Allt känner jag igen. Tyvärr är det svårt att få till en "lycklig" skilsmässa där ingen far illa.
Håller också med, att "hantera" separationer är bland det svåraste som finns.
Tänk vad svårt det kan vara ibland att vara rättvis.
det är så sorgligt när två som faktiskt älskat varandra måste göra den andre så illa det bara går.
Inte konstigt att det finns krig!
Ja, usch barnen är alltid förlorarna i sådant här, även om det varit en "bra separation" för de inblandade vuxna. Men jag tror samtidigt inte att det är bra för barn att växa upp i ett hem där de vuxna enart håller ihop för barnens skull, där barnen får uppleva sina föräldrar ha ett giftigt förhållande. Det finns inget som gör mig mer illa än när de vuxna är så upptagna av sina egna känslor i separationen att de använder sina barn som slagträ mot varandra.
Upplever dock en rad i din text som lite paradoxal....att pappan skulle ha lämnat "dem" - han lämnade väl mamman och inte barnen. Han tog ju t.o.m. strid om barnen. Jag hade tyckt det varit värre om han inte brydde sig om att vilja ha sina barn hos sig alls, då kan man verkligen prata om att lämna sina barn. Eller var det så att han stred enbart för att såra mamman? Obehagligt isåfall....
Ja det har du så rätt i, varför heter det annars bärbar? :)
Härligt att jag kunde motivera dig till stt gå med i BRIS, det känns verkligen superbra för mig också.
Massa kramar
Skicka en kommentar