Hon stod och rotade i garderoben för att hitta en klänning eller liknande inför festen ikväll. Hon hade inte varit på en fest på över tre år. Var hade hon tillbringat de åren, kan man undra, tänkte hon. Var tog de vägen?
Där längst in hängde klänningen hon letade efter. Hon plockade fram den, höll den framför sig och gick fram till spegeln för att se hur den såg ut. Ser väl ganska okej ut, tyckte hon. Hon gick några steg närmare för att titta på ansiktet. Hon smekte sin kind, drar fingrarna runt ögonen och ögonen fylldes med tårar. Hon drog huden bakåt mot öronen och då blev den slät. Tårarna bara rinner och rinner nerför kinderna så hon gick från spegeln och in i duschen istället.
Nästa gång hon ställde sig framför spegeln hade hon klänningen på sig, håret var fönat och uppsatt i en höstsvans och ögonen sminkade. Ögonen glittrade lite när hon tittade sig i spegeln innan hon gick ifrån sovrummet och åkte iväg på festen.
När hon kom till festen och såg alla människor där stelnade hon till och bara gapade. Hade hon kommit till en annan värld. Ingen annan hade en klänning eller kjol som såg ut som hennes. Det såg ut som om hon kom från en annan tidsepok. Vad har hänt sedan hon var på fest senast? Spegeln sa ju hemma att det såg bra ut.
Ljög den?
Cattis
4 kommentarer:
Det är fördelen med att vara man, vi har sett likadana ut i hundra år, känns det som. Men man förstår hennes känsla.
Intressant, först kände jag mig glad över att hon skulle få komma iväg och ut. Men när hon kommer dit så får jag en olustig känsla, en känsla av att inte passa in, som skrämmer. /Betty
Har varit där en gång, så jag kan känna känslorna hon har.
Tänk vad vi lägger mycket vikt på vad vi tror att andra tycker. I spegeln var hon ju vacker eller i alla fall "att det såg bra ut", men när de andra inte såg lika dana ut så omvärderade hon sig själv eller sitt omdöme.
En text som väcker mycket tankar hos mig.
Skicka en kommentar