Utmaning 142-upprättelse

Sara var på väg mot sin syster för ett samtal, hon ville verkligen prata med Susanne nu, för nu hade det gått för långt. Nu hade de bestämt i över ett år att de inte skulle ha någon kontakt med brodern eftersom han hade misshandlat Saras man under midsommarfirandet förra året, men av någon anledning träffade Susanne Mats hemma hos deras mamma och pappa rätt ofta.

Detta gjorde att Sara drog sig undan med sina tankar och hon hamnade utanför hela familjen. Det gjorde ont att ingen brydde sig om henne eller Mats och vad de hade fått utstå efter detta hänt. Magnus hade legat på sjukhuset i flera dagar för hjärnskakning och sönderslagna revben. Han kunde knappt andas själv de första dagarna. Han fick smärtstillande var fjärde timme under de två första dygnen. Ingen från familjen kom för att be om ursäkt eller prata om det som hänt.

Mats hade påstått att han fått en blackout och alla köpte den förklaringen. Magnus ville inte anmäla honom heller, men det var innan vi förstod att han inte skulle ta ansvar för det han gjort. Nu ångrade de sig nästan att de inte anmält honom.

Sara hoppades med ett besök hos systern att hon skulle få någon form av ursäkt, någon form av upprättelse från systerns sida. Ett erkännande kanske att brodern hade problem och borde ta tag i dem, men hon var rädd för att ingenting skulle bli sagt som hon tänkt ut de senaste veckorna.

När hon kom gåendes på vägen mot syrrans hus såg hon någon komma springandes mot henne, det var systern som slängde sig om halsen på henne.
-Oh, vad jag har saknat dig, viskade hon i örat på Sara. Förlåt för min tystnad, Är det vi igen nu?
Sara svarade med att krama tillbaka, samtidigt som tårarna rann nerför kinderna på henne. Denna kramen var värd allting, för utan ord visste Sara att nu hade hon Susanne på sin sida och det räckte för henne, det var upprättelse nog.

Cattis