Glaset ligger i tusen bitar på golvet och Tommy står vid vasken.
-Fan, vad klantigt. Vem var så dum som ställde glaset där? Eva satt vid bordet och tittade ner i bordet. Tommy tittade på henne.
-Att du aldrig kan ställa sakerna på bättre platser. Du orskar bara en massa sönderslaget porslin.
-Men....men det var inte jag som puttade ner det i golvet, det var du.
-Ja, kanske det, men hade inte du ställt det på vasken hade det inte funnits något att RÅKA knuffa till.
-Mmmm.
Eva reste sig och lämnade köket. Att jag aldrig kan göra något rätt. Varför ska jag vara den som orskakar en massa fel i detta hus. Har han inget ansvar alls i det han gör, tänkte Eva. Det var alltid likadant, det spelade ingen roll om det var utslagen mjölk, sönderslagna glas eller en möbel som gick sönder. Enligt Tommy var det alltid hon som var orsak till allt. Det gjorde lika ont varje gång hon fick höra det. Kunde hon verkligen leva kvar i detta?
5 kommentarer:
Tommy är inte alls bra för Eva, han trampar hårt på hennes självkänsla. Känner igen mig (tyvärr) från min barndom.
Så bra du skildrar en vardag som många kvinnor lever i. Det börjar med små antydningar om hur världelös hon är och kan egentligen sluta hur illa som helst.
Eva måste ta sig därifrån omedelbart!
Skrämmande men mycket bra!
Där känner jag allt igen mej, kunde aldrig göra ngt rätt i mitt äktenskap o knappast som barn heller. Men hon verkar ju inte blunda helt längre.
Här satte du fingret på något viktigt...
Skicka en kommentar