Grattis älskade tös

Vilken födelsedagshälsning till Rockdottern passar bättre än denna ?

Grattis älskade Rebecca på din 17-årsdag



I dag för 17 år sedan blev jag mamma till en underbar, fantastisk, härlig tös. Efter det blev det aldrig sig likt igen. Nu "helt plötsligt" har det gått 17 år och hon är snart vuxen.

Att bli mamma är det bästa som hänt mig och mina barn gör mig så lycklig. När detta lilla spöket kom till världen var jag inte gammal (eftersom jag fortfarande är ung, måste jag ju varit sååå ung för 17 år sedan) men jag tog hand om Rebecca så gott jag
kunde.







Tiden har gått så fort och nu går hon på gymnasiet. Det var mycket tjat för ett år sedan om att hon "snart" var myndig, men det har gått över, hon har väl insett att hon verkligen "snart" är det och att det kanske inte alltid är så roligt som man tror.







Eftersom jag inte har så många kort i datorn från hon var mindre så blir det några fina kort på henne som jag tagit under de senaste två åren.

Jag satt och tittade i albumet som jag gjorde när hon föddes. Oh, vilket litet sött knyte. Så lycklig jag var och trött. Trött varje dag, varje timme, men jag trodde att det var naturligt, men jag blev riktigt sjuk när tösen var tösen var tre veckor. Blodförgiftning hade jag och blev inlag, isolerad på infektionskliniken. Jag återhämtade mig efter det, även om det tog flera veckor innan jag var helt frisk, men jag kunde ändå njuta av gullegrynet varje dag. Hon var det viktigaste i mitt liv då och vi hade det så mysigt under min mammaledighet.




Rebecca är min förstfödda dotter och hon gör mig alltid så stolt. Hon ger mig så otroligt
mycket kärlek varje dag som värmer mitt mammahjärta. Hon är en fantastisk dotter och en alldeles alldeles underbar storasyster, som gör mig stolt dagligen, med all den kärlek som hon öser omkring sig.








Det är 12 år som jag och flickornas pappa separerade och vi har blivit ett fint litet team vi girls. Redan innan vi delade på oss var det mest jag och flickorna som var tillsammans. Men det blev ännu mer såklart när det bara var vi tre som bodde tillsammans. Jag har aldrig varit rädd för att göra saker ensam med flickorna. En gång reste vi till Fuenteventura och då var flickorna fem och sju. Året efter satte vi oss på ett tåg i Karlshamn och ett dygn senare var vi i Kiruna där vi blev hämtade för en semester i NordNorge med min nya kärlek (min älskade make).

Det viktigaste av allt är egentligen att jag lyckats bryta det destruktiva beteendet som jag vuxit upp med. Ilska och brist på kärlek blir ingen lycklig av. Jag vill ge mina barn allt det som jag inte fick som barn och jag känner verkligen att jag lyckats med det. Men jag har inte alltid gjort det. Eftersom jag tog tag i mitt matmissbruk och blev lycklig så finns det inte så många bekymmer i våra liv som vi inte klarar av. Ilskan och dåligt tålamod som jag hade för några år sedan finns inte kvar. Tvärtom, jag har svårt att bli arg på barnen. Lite sur kan jag bli, men inte arg. När jag blir arg brukar jag behålla det inom mig tills jag hittar ett tillfälle att prata med barnen om det. OCH det fungerar mycket bättre än att bli arg. Ibland lyckas jag inte - då blir det den stackars maken som får den skiten, men det brukar gå över rätt fort - han känner ju mig nu rätt bra efter 12 år. När jag är trött blir jag sur och snäsig, men då vet alla att nu är Mamma Cattis trött. Och just nu är det så. En helg i Stockholm där maken blev sjuk och dålig sömn i tre nätter + sommartid, gör att jag är trött och inte sådär jätteglad som jag skulle önska att jag var.

Jag lade mig en halvtimme för tidigt igår kväll och därför är jag vaken nu mitt i natten och kan helt enkelt inte sova, fast jag egentligen är helt slut. Det är så otroligt frustrerande att inte kunna sova när jag älskar att sova + att jag faktiskt ÄR trött.


Jag önskar er alla en fin tisdag - jag skriver som jag brukar skriva - jag gör så gott jag kan och jag tror att det blir fantastiskt (även om jag är trött) att få tänka på alla år med dottern under denna dag som jag har framför mig nu