Och smärtan kommer i förväg.
Om min pappa inte ringer.
Är det okej att gråta då.
Gör jag rätt i att plåga mig själv.
Med en eländig cigg.
Min egna födelsedag.
Han borde ringa right.
Jag ska försöka.
Att inte gråta nu.
Men rösterna plågar mig inifrån.
Så ge mig en cigg,
låt mig släcka min törst.
Och ge mig en hand.
Så jag kommer upp igen.
Ge mig ett samtal,
och sakna mig ibland.
Så lovar jag att inte gråta på min födelsedag.
Jag saknar honom så,
önskar han vore här.
4 mil från mitt verkliga hem.
Jag skulle kunna ta tåget till honom.
Jag skulle kunna ringa om jag ville.
Men jag är rädd.
Röken åker genom mina söndriga lungor.
Han kanske inte vill träffa mig.
Det kanske va därför han gjorde som han gjorde.
Men snälla pappa.
Ring på min födelsedag.
Så ge mig en cigg,
låt mig släcka min törst.
Och ge mig en hand.
Så jag kommer upp igen.
Ge mig ett samtal,
och sakna mig ibland.
Så lovar jag att inte gråta på min födelsedag.
Jennifer har ny skrivarblogg och jag länkar till den i morgon (orkar inte nu) och ni som är intresserade av att läsa hennes texter kan besöka den. Idag hade hennes svensklärare bett henne att skicka in sina dikter till tävlingar och det gjorde henne stolt och glad
Ha en fortsatt fin torsdag - själv ska jag ner i fåtöljen och sticka på mina dödskallevantar
3 kommentarer:
Vilken fin dikt!:)
åh jag kunde känna smärtan...
Ja, hon förmedlar verkligen sin smärta i dikterna. Skönt att den kommer ut på något sätt.
Skicka en kommentar