Jag klättrar och klättrar och jag vill bara komma fram, men regnet spolar bort mig först en gång och sedan en gång till. Jag ger dock inte upp. När solen har torkat upp det våta klättrar jag upp igen, denna gång för att lyckas. Jag ska verkligen nå mitt mål. Mitt mål att slippa vara ensam. Jag vill dela mitt klättrande med någon. Jag känner att det är dags nu. Jag vet att hon finns där för mig. Hon måste finnas där för mig. För visst finns det någon för oss alla?
Denna övning var häftig, för det kändes så svårt för mig att tänka på något, men efter en minut eller två så gick pennan varm över pappret. Jag bara älskar att skriva.
Det är i detta underbara rum vi sitter och låter pennan flyga över pappret i tre timmar varje eftermiddag.
Det är så underbart med detta fönster i rummet. Atmosfären i rummet är helt fantastiskt.
Nu ska jag in och skriva vad det är jag ska ändra på i den texten på 70 sidor som jag skickade Ann innan kursen. Det ska bli spännande om jag kan lista ut vad det är hon tycker jag måste/ska utveckla.
Sen blir det natti natti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar