VÄLKOMNA HIT

Välkomna till min skrivande värld som består av mycket mer än att skriva min bok. Jag har skrivit på min bok sedan hösten 2007. Den är klar när jag räknar orden, men jag har några få scener kvar att skriva. OCH självklart behöver den bearbetas och jobbas med mer innan den ska skickas till förlag.








Jag läser till lärare och har då även läst några skrivarkurser på nätet. Att skriva för barn och unga, Kreativit Skrivande, Att skriva på nätet och Kreativt Skrivande II och Kreativt Skrivande III.



Lämna gärna en kommentar när ni hälsat på. Det värmer mitt hjärta oerhört mycket om ni vill ta den minuten till det. Då kan jag leta upp er i cybervärlden och göra detsamma hos er.


lördag 6 februari 2010

Utmaning 2010:37 - slippa

Hon satt i bilen med sina två döttrar och var på väg till sina föräldrars sommarstuga. Det var över ett år sedan hon var där senast och hon kunde inte förstå varför hon inte varit där på så länge. Det pirrade så gott i magen på henne och hon skulle verkligen njuta av denna veckan med sina föräldrar och sina gullungar.

Det välkända landskapet bara försvann bakom henne. Hon hade nästan kunnat kört med slutna ögon för denna väg hade hon kört i över 15 år. Träden susade förbi och det var verkligen lätt inombords hos henne. Hon kände sig så lycklig.

När hon började komma närmare stugan började hon få en konstig känsla i magen. Helt plötsligt var den inte positiv. Det gjorde ont. Ont i magen och i bröstet. Nu hade hon ett tryck över bröstet som inte funnits där tidigare.

När de var framme och parkerade bilen kände hon tårarna komma. Hon satte på sina solglasögon, fast det inte var någon sol. Hon släppte ut flickorna ur bilen och de gick mot stugan. Hennes pappa kom ut direkt på altanen och då visste hon. Nu visste hon varför hon inte varit där på över ett år. Hon visste varför olustkänslan kom när de närmade sig stugan. Han hade de där ögonen. De ögon hon önskade av hela sitt hjärta att hon skulle slippa se.

Ögonen som var rödsprängda och med en lite pupill, de som talade om att han inte var nykter. Hon tittade på klockan och den var 11, alltså inte ens en måndag när han visste att han skulle få besök kunde han låta bli flaskan.

Sara undrade om hon någonsin skulle slippa se dessa ögon. När skulle hennes flickor upptäcka det? Tankarna snurrade i huvudet på Sara när hon gick in i trädgården för att krama sin pappa.


8 kommentarer:

Mia sa...

Så ledsen jag blir. Jag har förstått att mycket du skriver om är självupplevt och då blir det ännu starkare. Jag undrar hur veckan kommer bli för flickorna.

Ettie sa...

Usch, jag känner igen mig allt för mycket i detta. Klumpen och trycket. Nedstämdheten. Du beskriver det väldigt bra.

Pia sa...

Det var en hel del plötsligt i tredje och fjärde stycket, men det kan du ju ändra utan problem.

En text som jag tror alltför många kan känna igen sig i.

Charlotta sa...

Jag slås av hur lätt man tränger undan känslorna och när man närmar sig en "bekant" plats eller situation så kommer de tillbaka. Mycket bra text, tycker jag.

Thessan sa...

Tittar förbi å hoppas du har en bra helg!

Anonym sa...

Usch, total besvikelse och antiklimax just med hennes ljusa förväntningar... och barnen... usch... Håller med om att igenkänningsfaktorn nog tyvärr finns där för allt för många...

Sara sa...

Åh...
Tårarna trängs i mina ögon. Trots smärtan är det väldigt vackert skrivet!

Varm kram!

Gustaf sa...

Väldigt vackert och tragiskt. Bra skrivet!