VÄLKOMNA HIT

Välkomna till min skrivande värld som består av mycket mer än att skriva min bok. Jag har skrivit på min bok sedan hösten 2007. Den är klar när jag räknar orden, men jag har några få scener kvar att skriva. OCH självklart behöver den bearbetas och jobbas med mer innan den ska skickas till förlag.








Jag läser till lärare och har då även läst några skrivarkurser på nätet. Att skriva för barn och unga, Kreativit Skrivande, Att skriva på nätet och Kreativt Skrivande II och Kreativt Skrivande III.



Lämna gärna en kommentar när ni hälsat på. Det värmer mitt hjärta oerhört mycket om ni vill ta den minuten till det. Då kan jag leta upp er i cybervärlden och göra detsamma hos er.


torsdag 19 mars 2009

Utmaning 78-bilden

Maria sitter på bänken i parken och väntar på Lars. Hon har tittat på klockan många gånger redan och mellan varven tittar hon på den lilla blombuketten som ligger bredvid henne. Hon tittar mot teatern och där långt borta kan hon se en lång man komma. "Kan det vara Lars?" Det är det. Han kommer mot henne och när Maria får ögonkontakt med Lars glittrar det i hennes ögon samtidigt som hon ger honom ett stort leende. Lars slår ner blicken och verkar inte dela hennes glädje.

Maria tar upp den lilla buketten och ger Lars den, han tittar på henne länge innan han tar emot den. Han lägger den bredvid sig utan att säga något. Tårarna börjar rinna nedför kinderna på Maria men det hörs ingenting från henne. Hon sitter bredvid Lars och säger absolut ingenting.

"Varför skulle jag vilja ha blommorna, Maria?" frågar Lars. "Du vet att jag har träffat en annan och vill att du slutar ringa mig." Maria nickar. "Det är bara så svårt att acceptera, när jag fortfarande är kär i dig." Snyftar hon.
"Jag vet, men livet går vidare ändå, det måste det göra" Med dessa ord lämnar Lars bänken, Maria och den lilla buketten. Maria tar den lilla buketten luktar på den och tittar ut över ån.

Går verkligen livet vidare?

Cattis

3 kommentarer:

Cecilia Sahlström sa...

God morgon Cattis! Jag tycker att själva historien är bra, just det svåra att släppa någonting som man har haft är ju alltid ett intressant ämne. Hur fungerar vi männiksor? Och går livet verkligen vidare? För så känns det ju inte. Det jag tycker är att texten är lite för ofärdig. Känns som om du inte riktigt har haft tålamod att skriva färdigt! Cissi

Cattis sa...

Jag förstår precis vad du menar, jag tänkte tanken själv när jag avslutade texten, men meningen var att den skulle sluta i en fråga och ge läsaren egna funderingar. Kanske hade jag kunnat förmedla det på ett bättre sätt.

liselotte sa...

Jag håller med Cissi.Lite mera kött på texten i slutet. Temat är stort och svårt att kunna släpp och gå vidare