Åsa vet att hon inte kan äga någon annan människa. Varje gång Magnus går ut ställer sig Åsa ivägen och säger till honom att det är de som lever ihop och att det är henne han ska vara med. Magnus försöker att förklara att han måste få känna sig lite fri inte känna sig låst. "Du är min" säger Åsa då med darr på rösten. "Nej, jag är min egen" svarade Magnus bestämt.
"Men, men, det är ju vi, du och jag, är det inte det?". "Jo, men vi måste träffa andra också, du vill väl inte mista mig för att du trodde att du ägde mig?" "Jag ska inte mista dig, du är min" Nu rinner tårarna nerför kinderna på henne.
"Nej, det ska du inte, men låt mig gå ut någon gång ibland så ska du se att vi kan leva ihop" Han vill verkligen gå ut utan Åsa, men hon stod kvar framför dörren och vägrade flytta sig. Han fick ur sig en djup suck och tog ett steg mot henne, flyttade på henne,öppnade dörren och gick ut. Han var fri. Vilken härlig känsla.
Åsa skönk ner vid väggen och bara grät. Skulle hon få se honom igen?
2 kommentarer:
Huvvaligen! Det där är ägaroket! Och rädslan, det dåliga självförtroendet, osäkerheten! STackars Åsa! Och vad hemskt för henne när det går upp för henne vad hon gör och varför hon förlorar!
Bra! Det känns som om du verkligen fick en härlig upplevelse på skrivresan till London! Välkommen tillbaka till gamla Moder Svea:=)! Cissi
Skönt att se att du kom hem ordentligt. Hoppas resan gick bra att och alla blev glada för presenterna. Visst var det en spännande konferens och det var jättekul att träffas. Måste dock erkänna att jag blev lite trött mot slutet -gick faktiskt efter Weldon föredraget, för det kändes så rätt att gå hem med just det! Ha det bra, Sofie
Skicka en kommentar