Vad skulle hänt om....
Jag inte tagit avstånd från min alkoholiserade pappa? Hade jag haft denna sinnesro som jag har nu? Troligtvis inte. Då skulle mina dagar gått åt att fundera om pappa var nykter och om mamma sov eller var och shoppade. Det var så som deras dagar såg ut när pappa inte kunde hålla sig nykter. Jag skulle ha kört hem minst tre gånger varje vecka för att, som jag sa, hälsa på, gå på mormors grav, osv Alla anledningar att komma hem fanns, men det jag egentligen ville var att kolla om pappa var nykter eller inte. Jag skulle inte haft någon tid och ork att skriva på min bok eftersom all energi skulle gått åt att fundera och kontrollera alla andra även om det inte hade med pappas supande att göra. För så var jag innan jag tog avstånd fån pappa.
All vår semester skulle vi lagt tillsammans med mina föräldrar och efter varje semester skulle jag varit lika ledsen och olycklig som jag alltid var när jag umgåtts med dem. Jag är därför idag full av tacksamhet och befrielse för att ha haft modet tillsammans med min syster att ha tagit avstånd från pappa. Jag har sinnesro och jag har energi att lägga på familjen och boken. Det viktigaste i mitt liv. Nu är jag på väg att bli fri från mitt medberoende och jag vet att jag valde rätt för snart två år sedan, även om det är sorgligt många gånger. Men jag vet att den sorg och längtan jag känner efter mina föräldrar bara är en illusion av vad jag vill ha, inte vad jag kunde haft med mina föräldrar.Eftersom mina föräldrar inte är som jag drömmer och önskar att de var/är.
Cattis
8 kommentarer:
Gripande. Trampar jag i klaveret om jag säger att jag hoppas att detta inte är sista fasen i din relation till dina föräldrar, att du ska nå närmare en försoning? Allt är i ständig förändring. Genom att jag gjorde slut med mina föräldrar i två omgångar på 90-talet nådde vi på vindlande vägar fram till en respekt- och kärleksfull relation. Allt gott till dig!
m
Mycket gripande och sorligt. Men i bland måste man ta svåra och avgörande beslut för att rädda sig själv och de sina. man kan inte bara försöka rädda andra. Jag har lite erfarenhet av detta men på håll. Min farfar var alkolist i min pappas barndom och det har präglat mig mycket. Och en vän till mig är i dag nykteralkolist sen 20 år tillbaka, vi talar ofta om det och för honom är AA det bästa som hänt. Jag har själv läst boken och tycker att det finn mycket att hämta där för alla. Alkoholen kan man mycket lätt bya ut mot andra missbruk. Allt från mat-motion-kariärsklättrande-spel-pengabegär m.m.
Ha det gott!
Jag känner igen situationen, även om min mor varit nykter sedan många år tillbaka så finns det ändå en del av mig som minner mig tillbaka till en svunnen barndom full av osäkerhet. Jag ställer mig två frågor spontant, har/kan du hitta inom dig ett sätt att ändå förlåta din far? En vacker dag finns människor vi har en dålig relation till inte längre och då kan det vara försent att förlåta dem. Ett förlåt kan vara förlösande för oss själva för att kunna gå vidare med våra egna liv. Den andra frågan är, vem hade du varit om du växt upp annorlunda? Personligen skulle jag inte önska någon människa att växa upp i mina kläder, men samtidigt blev jag ändå den jag är idag och frågan är om jag hade velat vara annorlunda.
All lycka i framtiden
/Sindarin
Jag är med i 12-stegsprogram och går inte och är arg på min far. Han har inte varit särskilt elak, full och dum under min barndom. MEN jag förstår att han är sjuk och att han är i 100% förnekande. Jag mår bäst av att inte träffa honom nu och gå in medberoendet igen som jag varit i många år. Jag pratar med honom om vi ses någonstans, men jag umgås inte med han och mamma just nu. Vi har pratar med honom under så många år om hans drickande och hur det påverkar oss så att han väljer spriten framför oss har jag inga problem med. Jag väljer bort spriten och han väljer spriten. Vi gör alla våra val och jag vet att efter att ha kämpat i så många år med att ha försökt att prata med honom så orkade jag och min syster inte mer.
Jag har egentligen inte valt bort min pappa, bara spriten, men tyvärr dricker han för mycket för att ha kontakt med honom.
Många gånger svårt att förstå för andra, men jag tar en dag i taget.
Cattis
Det är svårt att leva i familjer med dysfunktioner. Jag tycker du beskriver väl det som händer med en människa i en sådan situation. Eller snarare vad som skulle kunnat hända med dig! Det är mycket sorg, men det handlar också óm att skydda sig själv. en dag kanske du kan försonas med både din far och dina känslor gentemot honom. Gripande berättelse. Om livets svåra val! Cissi
Starkt naket berättat. Engagerande och belysande. Tack!
Nej, ingen trampar i klaverat av att säga sina åsikter om mina texter. Jag är väldigt glad över alla inlägg. Jag hoppas själv att detta inte kommer att varaför evigt, men jag tar,som jag sa i det anra inlägget, en dag i taget.
Natti, natti
Förstår allt om att sakna föräldrar, inte nödvändigtvis ens egna (för de var ju inte mycket att ha) men föräldrar så som de borde vara.
Vad duktig du är som skriver så öppet om allt, jag vill också kunna.
Kram
Anneli
Skicka en kommentar