Utmaning 10 februari

Något väcker min nyfikenhet (Huvudpersonen idag)

Jag sitter i bilen på väg till syrran. Hon ringde sent i går kväll och frågade om jag kunde komma till henne i helgen. Det var fyra dagar dit, hur kunde hon tro att jag kunde vänta i fyra dagar på att få reda på vad hon ville. klockan är halv fem på morgonen och jag har femtio mil framför mig. Jag måste köra vid denna tid för jag måste vara hemma ikväll igen. Hur knäpp är jag egentligen? Varför kunde jag inte vänta till helgen? Syrran lät konstig i rösten så jag blev rädd, nyfiken och väldigt orolig. Var någon sjuk? Tankarna virvlade i huvudet på mig dessa tidiga morgontimmar jag satt i bilen.

Jag stannad i Jönköping, då var jag halvvägs, för att äta frukost. Jag stanande på Mc dobalds såklart eftersom det var min favoritmat. Jag skämdes nästan för att tycka det, eftersom detär skräpmat, men faktum var att jag älskade det och hade kunnat äta det sju dagar i veckan. Men med tio kilos övervikt fick det räcka med en dag i veckan hade jag bestämt. Jag lyckades inte alltid håll mig till det men jag gjorde verkligen mitt bästa.

Fruksoten var nere och jag fortsatte min resa. Jag ringde syrran när jag hade tio minuter kvar för att kolla om hon var hemma. Det var hon såklart inte, hon var hos frisören. Jag suckade djupt. Skulle jag köra dit eller vänta hemma hos henne? Nej, jag valde det första alternativet. Jag körde till frisören och gick in där och sa hej. Syrran blev förvånad minst sagt. Hon gapade och kunde inte stänga munnen på flera minuter kändes det som. "Vad gör du här" frågade hon med glädje i rösten. Vad skulle jag säga? Saningen eller? "Jag blev orolig för ditt samtal igår kväll och kunde inte vänta till helgen", sa jag. "Du är för underbar" sa hon. Hon var klar och skulle bara betala, så jag gick ut igen och väntade på henne där ute.

Hon kom ut och vi gick tvärs över gatan för att ta en fika på kondiset där. Vi satte oss längst in och syrran satte sig med ryggen mot dörren för att ingen skulle se henne eller höra henne. Jag lutade mig mot henne och viskade. "Vad har hänt? Jag blev orolig, du är väl inte sjuk?" "Nej", viskade hon tillbaka. "Bara gravid" Jag blev tyst, helt tyst,detta hade jag inte väntat mig. Min syster skulle få sitt första barn vid 42 års ålder. Jag visste inte vad jag skulle säga. "Du ska bli moster, är du inte lycklig" "Jag vet inte", svarade jag. Det var en ren lögn för denna dagen hade jag längtat efter i tjuog år så till slut sa jag. Det klart att jag är. Alla mil i bilen var värda denna nyhet. Jag var så lycklig.