Jag sitter i bilen på väg hem till mamma. Vi har inte träffats och pratat på över ett år och jag hade helst låtit bli att åka hem igen. Mamma har tjatat i över en månad på att hon vill att ja ska komma ut en dag, och här är jag nu på väg, fast jag det strider mot vad jag egentligen vill.Jag har lltid haft svårt att så emot vad mamma säger och gör. När mamma börjar tjatablir jag den lilla, lilla dottern igen som gör det hon säger åt mig att göra. När jag kommer hem till mitt barndomshem kommer alla tråkiga minnen över mig som jag har döljt så bra när jag inte varit där. Döljt och döljt, jag har låtit bli att prata om dem i tron att de ska kännas mindre då.
Jag har alltid som barn tyckt att min barndom var lycklig, men när jag började jobba med mig själv insåg att jag levt i en drömvärld. Fast det tyckte jag är ok att jag levt i en drömvärld för jag har trott att jag var lycklig. Lycklig blev jag när jag slutade missbruka mat och då fick jag uppleva den lyckan jag letat och längtat efter i hela mitt liv. Den tyngd som jag haft inom mig i alla år trodde jag att jag skulle få ha kvar för alltid, men den försvann, tack och lov. Samtidigt kom också allt fram som jag varit med om under min barndom och det var smärtsamt att känna. Jag som hade låtit bli att känna under så många år, var nu verkligen tvingad att känna. Dessa känslor gör nu att det är mycket tungt att återvända för att prata med mamma.
Mamma själv kan inte förstå någonting, hon säger alltid att det som hände när du var liten kan du väl inte må dåligt för nu. Det är precis det jag gör, men att hon ska förstå förblir ett drömscenario. Jag skulle vilja ställa mig att skrika ut min ilska och frustration när jag kommer hem till henne, men vad hjälper det. Inte ett dugg. Inte när hon tycker att jag har haft det bra som barn och nu som vuxen är det väl "inget fel på mitt liv" som hon säger. När hon har dessa känslorna om mig och min barndom kan jag inte säga något, för då blir jag bara ännu mer frustrerad.
Det är lika bra att bara åka hem till mitt barndomshem, prata med mamma på det sättet som hon vill och sedan åka tillbaka till min trygga värld. I hennes värld har jag aldrig fått plats varken som barn eller nu som vuxen.
Empati är själens motgift;där det finns empati förblir till och med de allra mest infama impulser relativt ofarliga. - ERIK HOFFER
Ha en bra dag
Cattis
7 kommentarer:
Klokt och lite sorgligt om relationen mor-dotter. Motviljan mot att åka dit liksom känns i varenda stavelse i texten.
Känns lite vemodigt att de har så olika verklighetsbild men det är mera vanligt än man tror.
Cattis hur gjorde du f¨r att få din fina bild överst på din blogg. Hoppas du har tid att ge ett svar. Men du har mycket att stå i.
Jag vet knappt hur jag gjorde... ska kolla under dagen......
Cattis
När jag ska ändra bilden på min blogg börjar jag med att gå in på mitt googlekonto, sedan blogger och sedan layout. Inne på layout trycker jag på redigera i det sideelementet som det står rubrik på.
Hoppas det klararnar något.
Cattis
En stark berättelse som verkligen visar på att allt i livet tar man med sig.
Jag har en viss igännkännande faktor. Inte i dina upplevelser eller din trassliga svåra barndom men att man alltid är barn inför sina föräldrar och att det är svårt att bli respekterad som vuxen.
Mitt sätt att hantera det vara att inte träffa mina föräldrar förren det var jag som ville det och då hade mod att säga det jag ville säga och säga emot. Jag mådde bra av att inte bara tiga och taemot längre. Även om de inte hade ändrat sig så hade jag och kunde leva bättre med mig själv efter det. Nu har vi en fantastiskt fin kontakt som jag är glad och stolt över.
Min stora sorg är att jag trodde att min barndom var lycklig. Min andra stora sorg är att när jag tog avstånd fårn min pappa för att han är aktiv alkholist, tog mamma avstånd från mig.Det har tagit mig hårt. Det hjälper mig VÄLDIGT mycket att skriva, så TACK än en gång för att ni läser mina texter.
Cattis
Det är svårt att förhålla sig vuxen i relation till sina föräldrar. På något sätt blir alltid relationen barn-mor eller barn-far. Det känns genom hela texten som detta är något du mer eller mindre tvingar dig till att göra. Jag tänker att som barn i dysfunktionella familjer, vill man ändå vara till lags. Önskan att vara sedd att bli älskad är stark!
Heja dig! Du har ju din egen trygghet...den har du skapat själv! Det är juste!
Kram Cissi
Skicka en kommentar