Utmaning 57 - en bild

Maria stod bredvid Peter och sa de jobbiga orden igen.
-Jag flyttar ifrån dig. Rösten bar henne knappt, men inom sig var hon säker på sin sak. Nu var hon klar med Peter. Hon orkade inte mer nu.
-Varför då? jag fattar absolut ingenting, svarade Peter.
-Det gör du väl, detta har vi pratat om i flera år, vad det är som inte fungerar och hur jag vill ha det för att kunna fortsätta i denna relation.
-Jamen, jag har ju bättrat mig, är jag inte bättre nu än när vi flyttat ihop? frågar Peter med tårar i ögonen.
-Jo, lite bättre, men det finns ingen förståelse från din sida, jag blir inte sedd av dig och jag orkar inte med att sköta allting här hemma som om jag bodde själv. Jag har förklarat detta i åtta år nu. Nu är jag klar, jag kan lika gärna leva ensam som ensam med dig.
-Kan jag inte få en chans till, snälla. Peter gick ner på knä, knäppte händerna mot mig och bad mige om en chans till.
-Du har fått en chans om året de sista åtta åren och nu vill jag inte mer, det var riktigt patetiskt att se en vuxen karl på 100kg ligga på knä ioch böna om en framtid som han visste inte fanns för oss. Det konstiga var att jag inte kände någonting för honom där han låg. Jag var helt tom inombords. Nollad. Kall. Klar med detta förhållande. Nu skulle jag bara få honom att förstå.
-Det kan väl inte komma som en överraskning , sa jag med kall röst.
Vi pratar inte, vi gör inga roliga saker tillsammans, du bara spelar spel på datorn och jag sitter ensam framför tvn varje kväll efter jobbet, varje helg.
-Men bara för att jag spelar spel betyder det inte att jag vill leva utan dig. Jag vill leva med dig för alltid, det lovade vi varandra för tio år sedan. Det lovade du, sa Peter igen med tryck i rösten.
-Ja, fast du lovade att dela glädje och sorg med mig och det har jag inte märkt av alls. Inte en enda gång faktiskt har du delat min sorg med mig.
-Jemen, det är väl inte så konstigt, det är väl ingenting att älta, det tråkiga.Jag fattar fortfarande inte, nu höjde Peter rösten riktigt, menar du att du inte tänker bo här längre?
-Ja, jag flyttar nästa lördag.
-Det kan du inte, jag vill ha dig här. Jag kan bli bättre, jag lovar. Peter drog efter andan och ansiktet var spänt, samtidigt som han faktiskt såg helt orörstående ut.
-Jag har bestämt mig, jag hoppas att du kan förstå en dag.
Maria vände sig och gick ut från huset med en tyngd inombords samtidigt som hon kände sig lättad. Äntligen hade hon vågat.