Varför vill inte tonåringarna vara hemma?

Varför möter jag dem i dörren och de säger "Hej mamma" och sen är det ryggen jag ser när de försvinner?

Jag gillar verkligen att ha mina tonråingar hemma, men det är inte mycket jag ser av dem. 16-åringen var borta 3 dygn av de 6 som jag var borta förra veckan och när jag var hemma i måndags, mötte hon mig med ytterkläderna på. Då skulle hon vidare till grannbyn efter sitt sjukhusbesök hos bästa kompisen. När jag sa att jag ville träffa henne fick jag till svar "det är du som varit borta mamma, jag ska väl inte behöva vara hemma nu när det var du som var iväg?"


Allt är säkert helt normalt, men jag kan inte låta bli att tycka att det är "lite" jobbigt att de börjar bli stora och på väg härifrån.

Men jag fick en liten flashback igår och kom då fram till att jag oxå var mer borta än hemma när jag var 16, med skillnaden att INGEN någonsin sa att de ville att jag skulle vara hemma. Därför har jag lite svårt att relatera till hur jag var som tonåring.

Detta är livet för alla tonårsföräldrar kan jag tänka mig och eftersom min relation till våra tonåringar är så lugn och fin gillar jag verkligen när de är hemma. Jag har bråkat med dem vad jag ska, det gjorde jag när jag var utbränd och uppe i mitt matmissbruk, då fick de skäll som heter duga, kan jag lova. Dit vill jag inte igen, utan nu kör jag den kärleksfulla vägen och kan bara konstatera att den fungerar MYCKET bättre än den vägen med skäll, hot och hårda toner. Eftersom det var den senare vägen jag är uppvuxen med och att jag idag är utan kontakt med mina föräldrar kan jag bara hoppas att min väg är bättre för oss alla.

Igår hade jag en diskussion med 16-åringen som påstod att hon alltid var hemma. Då förklarade jag att det var ren lögn. Hon var alltid hemma tills hon fyllde 15 och tog moppekortet, men efter det är hon mer borta än hemma och det skulle hon stå för. Hon levde lite kvar i det gamla när hon låg på soffan och tittade på tv, men det var faktiskt för två år sedan, och det förstod hon, sedan var den diskussionen klar. Tonåringarna får gärna vara med sina kompisar, bara vi kan kommunicera hur det ska fungera och när de ska vara hemma, så de inte bara kör mellan byarna utan min vetskap. På moped. Då kan det hända så hemska saker som det gjort med 16-åringens bästa kompis. Som fortfarande ligger kvar på sjukhuset med skador som det tar månader för att läka. Den kompis som hon faktiskt ska sova hos i natt på sjukhuset med kina-mat, godis och mys. Det kallar jag en fantastisk bästis-relation.

Jaha, då blev det lite tankar kring hur jag är som tonårsmorsa. Säkert som de flesta, men förhoppningsvis en bra mamma i mina tonåringars värld.

Idag ska jag bara summera ihop lite tankar och litteratur i mitt arbete innan jag ska åka och låna fler böcker och sedan gå på en avslutningsträff på Vändpunkten. Jag är nog den enda som är glad att det är slut. Men sen är jag ju den som gråtit mest oxå. Usch, jag säger det en gång till, Hade jag vetat om att jag skulle gråta och ha sån smärta inom mig dessa veckor på Vändpunkten hade jag aldrig gått där. Men jag hoppas att det hjälper mig i det långa loppet, men insikterna som kommit kunde jag varit utan.

Insikten om att jag aldrig varit nummer ett för min mamma, aldrig som barn, aldrig som tonåring och definitivt aldrig som vuxen, den insikten kunde legat gömd lite till tycker jag. Fast samtidigt hade den smärtan kommit när jag inte hade kunnat hantera den och det har jag fått hjälp och stöd med nu.

Men, men jag klarar det med, det vet jag. Smärtan inombords är inte så stark längre och det ger mig tro att allt verkligen ordnar sig.

Oh, det blev ett långt inlägg som inte handlade om skrivandet, men det var ändå lite tänkvärt för mig.


Idag ska jag verkligen känna tacksamhet över att jag är en tonårsmamma som gillar att vara med mina barn


Vad känner ni tacksamhet över?


Ha nu en skön dag, även om det regnar - hitta något som ger er glädje och kraft - jag ska göra vad jag kan för att hitta glädjen och kraften idag.