Hur många gånger ska jag behöva ligga här med ångest dagen efter innan jag förstår att jag inte ska äta som jag äter. Detta tvångsmässiga ätandet har jag hållit på med i flera år nu, men ändå kan jag inte förmå mig att sluta.
Ångesten river och sliter i mig varenda gång jag ätit så jag mår illa. Jag spyr i toastolen och hinner knappt dit förrän jag måste baja med, det kommer nästan byxorna. Det är likadant varje gång jag vräkt i mig en paket alladin och en limpa bröd, m.m m.m. Varför kan jag inte nöja mig med två praliner och två smörgåsar till fikan? Varför kan inte jag få vara som alla andra?
På nätterna sover jag inte för det är då som ångesten är värst efter mina matorgier. Jag ligger och tänker på att nu får det vara slut med detta ätandet, nu ska jag äta tre gånger om dagen och inte äta socker. Det håller i två timmar när jag vaknat på morgonen sedan är jag i skåpen igen, precis som en alkoholist som tar sprit från sina gömmer. Jag är inte ett dugg bättre med mitt matmissbruk.
Ändå har jag hopp, hopp om ett bättre liv utan ångest och tvångsmässigt ätande. Det kommer en dag för mig, det vet jag.
Cattis
3 kommentarer:
Starkt och uppriktigt, jag gillar det. Måste vara svårt med just matmissbruk - äta måste man ju, går inte helt att avstå, som med cigarretter, sa den fd nikotinisten.
Och köket blir snyggt!
instämmer helt med Lillemor. Stark text och snyggt kök
Starkt!! kraftfullt.
Vilket starkt begär det kan vara. man kan ju inte sluta äta!
Skicka en kommentar