Det ringer på dörren och Ola springer för att öppna. Det ser så roligt ut när han springer fram på sina små ben, men han har precis lärt sig att låsa upp och han älskar att öppna dörren när det kommer någon.
Idag är det mormor som kommer på besök. Lena suckar djupt. Ola tjuter av glädje när han ser mormor.
-Hej min lilla goding, säger mormor och tar honom i sin famn. Hon pussar och kramar honom så mycket så Lena måste vända ryggen till för att inte visa tårarna som kommer. Se all den uppmärksamhet Ola får, som hon aldrig fick som barn gör ont. Varför fick mamma denna förmåga när hon blev mormor? Lena har inte ett enda minne av att hon någonsin fått en kram, puss eller uppmärksamhet för något hon gjort som barn.
-Vad du är duktig som öppnar dörren själv.
-Kan det sell, säger Ola.
-Du har blivit en riktigt stor kille nu, mormor är stolt över dig.
Det vänder sig i magen på Lena. Stolt över Ola, vad har han gjort som inte jag gjorde som barn som också behövdes uppmärksammas?.
Om Lena fått uppmärksamhet när hon var barn av sin mamma kanske hon inte hade behövt känna detta oerhörda behov att att ständigt behöva bli bekräftad. Lena var aldrig nöjd med något. Hon ville alltid att alla skulle ge henne uppmärksamhet och beröm för varje liten del hon gjort hemma eller på jobbet. För Lena själv var det tugnt inombords att aldrig känna sig nöjd med det hon gjort.
Hon önskade inget hellre än att hon skulle kunna se sitt barn få kärlek och uppmärksamhet av mormor utan att det skulle göra ont inom henne. Kanske den dagen kommer. Hon väntar fortfarande på den.
Cattis
5 kommentarer:
Så djupt sorgligt att inte kunna se sitt barn få uppmärksamhet utan att känna smärta för egen del! Det grep tag i mig! Jag hoppas att Lena så småningom hittar förmågan att gå vidare. Och glädjas för sitt barns skull. Cissi
oj min nyss skriva kommentar försvann nog.... här är ett nytt försök:
tyckte texten var bra och intressant, plus att jag kände igen mig i det komplexa ibland smärtsamma relationerna i en familj.
Man kan ju tänka sig att mormodern har svårare att uppskatta sin egen dotter pga att hon står för nära henne själv (ungefär som att berömma sig själv, kanske, så här i janteland. Berömmet för barnbarnet tror jag också kan ses som mormoderns indirekta beundran för dottern Lenas kompetens o förmåga att lyckas som förälder. Det är nog inte alltid lätt att ge komplimanger till vuxna och särskilt inte sina vuxna barn.De tolkas nog lätt fel, tror jag, som en underförstådd kritik.
Håller med Cissí: hoppas Lena kan gå vidare, släppa smärtan och helhjärtat glädjas tillsammans med sin mor åt det lilla barnet istället.
/ewa
Bra skrivet om uppmärksamhet och bristen på densamma. Tycker om den oväntade vändningen hos mamman när mormor kommer.
sorgli text.så kan det vara....
väldigt fint skrivet...
en mycket fin text som säkert väldigt många kan känna igen sig i.
Skicka en kommentar