När jag skulle föreläsa första gången om hur det är att växa upp med alkoholister var det pirrigt i magen. När jag hade blivit tillfråga om jag ville svarade jag självklart ja. Jag utbildar mig till lärare och måste kunna prata inför folk, tänkte jag. Men när den stora dagen närmade sig mådde jag inte bra. Usch vad tankarna cirkulerade i mitt söta lilla huvud. Jag har under min studietid intalat mig själv att när jag ska föreläsa eller redovisa, som jag gjorde i skolan, är det min historia och jag som kan detta. De andra vet ingenting, de ska lyssna på mig.
När de den stora dagen kom undrade jag vad jag hade gett mig in på. Var det tillräckligt det jag skulle berätta? Jag hade förberett mig med både fakta och min egen historia och hur jag hittat lösningen till att släppa taget om alkoholisten. Det värsta var ändå att min bästa kompis valde att komma och lyssna på mig. Det gjorde mig mest nervös, faktiskt. Att hon skulle se mig i en annan roll än den jag var tillsammans med henne. Jag var så nervös de första minutrarna men när jag märkte att jag fångade lyssnarna så läppte det.
I pausen kom min kompis och sa till mig:
-Du är född att stå där framme och prata.
Gissa hur glad jag blev? Det gav mig kraft att tro på det jag valt att göra, sprida budskapet vidare om att hitta en väg ut ur livet tillsammans med en alkoholist. Detta gör jag numera med glädje för att vet jag att jag hjälper en enda person med min historia är jag nöjd. Men självklart är mina premiärnerver med mig varje gång, men inte så starka som vid första föreläsningen.
6 kommentarer:
Väldigt bra beskrivet. Kan känna i min kropp precis hur det känns!
Och visst är det alltid värre när man står där som sig själv, i hela sin sårbarhet. När man spelar någon annan, som i en pjäs, är det inte riktigt samma sak.
Kämpa på!!
Ja, det är så det är. Du fångade känslan mitt i prick, bra. Du är duktig. Jag läste ditt förra inlägg på bloggen och säger
Grattis till att du lyckades med datorn. Ibland känns det som att livet går ut på att lura datorn. Men vi vinner, eller hur? Ha det trevligt i Göteborg. Ska läsa din blogg och önska att jag är där på plats. Nästa år kanske...?
Mycket bra skrivet!
Härligt när man lycks överlista sin rädsla! Ses imorgon!
Om det ska bli bra behöver man ha det där pirret i sig, för koncentrationens skull. En adrenalinkick, som när man vant sig vid den inte kan vara utan.
Oftast så märks det inte lika tydligt som det känns inombords. Och förresten varför skulle det göra något om det märktes att man var nervös genom t ex darr på rösten. Det är ju bara bevis på att man tar sin uppgift på allvar.
Skicka en kommentar