Jag är vuxen. Jag är 40 år gammal. Ändå beter jag mig som ett barn ibland. Det beror på att jag är ett vuxet barn. Ett barn som växte upp med missbruk i en dysfunktionell familj. Där jag aldrig fick en kram eller en fråga hur jag mådde. Där jag aldrig hade någon som pratade med mig när något hänt. Där ingen lärde mig hur man skulle bete sig som ett barn och senare tonåring. Jag växte upp med många dagar i tystnaden. Hur skulle jag då kunna lära mig om hur livet fungerade? Hos oss gick allting ut på att städa (i tystnaden) och ta hand om alkoholisten. Jag och min syster fick skäll så fort vi satt ett fingeravtryck i den nyputsade bardisken. Då gick det minsann att tilltala oss barn när vi stökat ner eller satt fingeravtryck någonstans.
Jag blev vuxen, men jag har fortfarande det lilla barnet inom mig som intar sandlådenivån i mina diskussioner många gånger. En vuxen som inte klarat av att kommunicera eller att få uppleva livet från den lyckliga sidan. Det viktigaste för mig just nu är att jag genom ACoA(Adult Children of Alkoholics) fått en förklaring till varför jag är som jag är. Jag leter inen syndabock, jag vill bara ha en förklaring till mina beteende. Det har jag fått och det gör mig gott inombords att veta att det är dysfunktionella i min familj som gjort mig till den jag är idag.
Det som skrämmer mig är att vi är så många vuxna barn som haft det som jag mer eller mindre. Men eftersom vi träffas på våra möte och ibland mellan mötena gör det att jag inte känner mig ensam som jag gjorde när jag växte upp och innan jag hittade till 12-stegsprogrammen för snart sju år sedan. Jag känner inte mig ensam i mitt förhållande längre eftersom jag och maken vet varför jag är som jag är. Jag kan prata om det och då blir allting lättare.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag har lärt mig genom årens lopp hur jag ska vara som mamma så att mina barn slipper känna sig som ett barn fast de är vuxna. Som jag gör ibland.
6 kommentarer:
Själv är jag som ett barn i en vuxenkropp och min vägran att bli vuxen har under åren inneburit att jag vägrat att tvingas in i något.
Som ett trotsigt barn har jag hårdnackat nekat att äta mat jag inte tycker om och att umgås med människor jag egentligen inte vill vara med.
Men min barnslighet är ochså ett stort plus eftersom jag nu som småbarnsmor ofta går ner till deras nivå och leker.
Mina texter är också ett bevis på min barnsliga fantasi som vägrar lämna min hjärna.
Jag är stolt över att vara barnslig.
Jag tycker så himla synd om dig som missat din barndom. När jag läser din text inser jag vad lyckligt lottad jag är som haft min älskade mamma hemma på heltid med bara oss två syskon och hemmet.
Jag vet inte hur det är att uppleva en sådan barndom som du har haft, förstår att det sätter outplånliga spår. Du verkar ändå, som du har beskrivit i tidigare texter, funnit ett bättre liv.
Jag känner även jag att jag ofta är barnslig, känner mig naiv och blåögd, trots min ålder. Tycker som razaha att det kan ses som något positivt. Kanske tyder på att vi har en viss sårbarhet som andra eventuellt med åren har glömt bort eller förtränger.
Det känns som om det vore jag som skrivit texten. Hade det snarlikt som barn, som du säkert redan vet. Som tur är finns det hjälp att få, eller att hämta, på ACoA. Det är det bästa som hänt mig...
Kram på dig!
Att vara barnslig javisst kan man vara det fast man är vuxen...men det du beskriver...ja, där känner jag igen mig...kanske jag också skulle söka nån slags hjälp. Jag tycker du här beskrivet detta problem vuxna barn kan få när dom växer upp i dysfunktionella familjer. Tack för att du delar av dig av ditt liv. Kram
Att du kan formulera och skriva detta så tydligt o klart är ett tecken på att du verkligen kommit långt
Det du skriver är smärtsamt, samtidigt är det skönt att du nu kommit ut på andra sidan så att säga. Du är säkert en fantastisk mor - det räcker me det du berättade om sonen när vi träffades!!!
Skicka en kommentar