Att skriva en bok: Nu ska boken få sin tid.

VÄLKOMNA HIT

Välkomna till min skrivande värld som består av mycket mer än att skriva min bok. Jag har skrivit på min bok sedan hösten 2007. Den är klar när jag räknar orden, men jag har några få scener kvar att skriva. OCH självklart behöver den bearbetas och jobbas med mer innan den ska skickas till förlag.

Jag läser till lärare och har då även läst några skrivarkurser på nätet. Att skriva för barn och unga, Kreativit Skrivande, Att skriva på nätet och Kreativt Skrivande II och Kreativt Skrivande III.

Lämna gärna en kommentar när ni hälsat på. Det värmer mitt hjärta oerhört mycket om ni vill ta den minuten till det. Då kan jag leta upp er i cybervärlden och göra detsamma hos er.

torsdag 1 oktober 2009

Nu ska boken få sin tid.

När jag går hem från praktiken i eftermiddag är jag ledig i fyra dagar. Då är det boken, mina studier och städning på schemat. Precis i den ordningen jag skrivit. Jag ska börja varje dag med en timmes skrivande på datorn med att skriva in det jag skrivit för hand i datorn. Tänk om jag kunde bli klar med det i helgen, då kan jag utveckla det och rätta till stavfel osv i ett par veckor innan jag ska skicka det till Ann inför Londonresan.

Min praktik som började igår var helt fantastisk. Underbar handledare och helt underbara elever. Det är en 5-6. Eleverna tog mig till sig direkt. De pratar med mig och ställer frågor. Otroligt stor skillnad jämfört med de som är på högstadiet.

Igår kväll var jag på ett alanon-möte (för anhöriga till alkoholister). Jag hade inga planer på att gå dit för jag trivs inte så bra i den gruppen längre. Där är nämligen en kvinna som inte är nykter när hon kommer, alltså är hon på "fel"möte. Hon behöver AA(Anonyma Alkoholister) istället. Men jag försökte fokusera på mig och strunta i henne. Jag är den som mår sämst av hennes onyktra ansikte verkar det som när jag pratat med de andra i gruppen. I alla fall. Vi blev 13 stycken och det är rätt många. Det var ett otroligt kraftfullt möte. Två mycket tragiska berättelser som gjorde att det ploppade upp en massa jobbiga saker inom mig. Jag grät på mötet, det har jag aldrig gjort tidigare och jag har gått på möte i 6,5 år. Men det är rätt skönt att gråta på detta ställe omgiven av en massa människor som verkligen förstår ens tankar och funderingar. De vet alla hur och varför jag mår som jag mår. Det kan ingen annan göra som inte är anhörig till en missbrukare.

När jag gick från mötet kände jag oerhörd tacksamhet över det telefonsamtal från en alanonvän som fick mig att gå dit. Jag behöver dessa möte så väl för att kunna få fortsätta att må bra och så småningom dag för dag må ännu bättre.