Det välkända landskapet bara försvann bakom henne. Hon hade nästan kunnat kört med slutna ögon för denna väg hade hon kört i över 15 år. Träden susade förbi och det var verkligen lätt inombords hos henne. Hon kände sig så lycklig.
När hon började komma närmare stugan började hon få en konstig känsla i magen. Helt plötsligt var den inte positiv. Det gjorde ont. Ont i magen och i bröstet. Nu hade hon ett tryck över bröstet som inte funnits där tidigare.
När de var framme och parkerade bilen kände hon tårarna komma. Hon satte på sina solglasögon, fast det inte var någon sol. Hon släppte ut flickorna ur bilen och de gick mot stugan. Hennes pappa kom ut direkt på altanen och då visste hon. Nu visste hon varför hon inte varit där på över ett år. Hon visste varför olustkänslan kom när de närmade sig stugan. Han hade de där ögonen. De ögon hon önskade av hela sitt hjärta att hon skulle slippa se.
Ögonen som var rödsprängda och med en lite pupill, de som talade om att han inte var nykter. Hon tittade på klockan och den var 11, alltså inte ens en måndag när han visste att han skulle få besök kunde han låta bli flaskan.
Sara undrade om hon någonsin skulle slippa se dessa ögon. När skulle hennes flickor upptäcka det? Tankarna snurrade i huvudet på Sara när hon gick in i trädgården för att krama sin pappa.
8 kommentarer:
Så ledsen jag blir. Jag har förstått att mycket du skriver om är självupplevt och då blir det ännu starkare. Jag undrar hur veckan kommer bli för flickorna.
Usch, jag känner igen mig allt för mycket i detta. Klumpen och trycket. Nedstämdheten. Du beskriver det väldigt bra.
Det var en hel del plötsligt i tredje och fjärde stycket, men det kan du ju ändra utan problem.
En text som jag tror alltför många kan känna igen sig i.
Jag slås av hur lätt man tränger undan känslorna och när man närmar sig en "bekant" plats eller situation så kommer de tillbaka. Mycket bra text, tycker jag.
Tittar förbi å hoppas du har en bra helg!
Usch, total besvikelse och antiklimax just med hennes ljusa förväntningar... och barnen... usch... Håller med om att igenkänningsfaktorn nog tyvärr finns där för allt för många...
Åh...
Tårarna trängs i mina ögon. Trots smärtan är det väldigt vackert skrivet!
Varm kram!
Väldigt vackert och tragiskt. Bra skrivet!
Skicka en kommentar