Lotta satt i bilen på väg hem från sin konferens helg. Helgen hade varit underbart rolig, trevlig och lärorik men ändå fanns inte dessa känslorna inom henne. Magen var orolig och hon hade redan varit inne på en Shell mack och lånat toaletten och en Statoil mack med ett likadant besök. Ett tryck över bröstet fanns där också. Det vara alltid likadant när hon varit borta över helgen. Magen blev orolig på vägen hem och trycket över böstet kom direkt när hon satte sig i bilen.
Klockan var bara två på eftermiddagen, men ändå var hon rädd över vad som skulle möta henne när hon öppnade dörren till sin lägenhet. Detta var ingenting som någon visste något om på hennes jobb, hur hon levde sitt liv. När hon var borta över helgerna stängde hon av ljudet på mobilen och gjorde många toalettbesök i stället för att kontrollera om där hade kommit några sms från Lars. Det hade det alltid gjort och hon svarade varje sms med kärleksfullaord blandat med ilska. Alla hennes helger såg likadana ut och alla hemfärder från hennes konferenser hade lika många stopp för att låna toaletter för hennes oroliga mage ville dit.
Nu hade hon bara några minuter kvar tills hennes bil rullade in i staden och nervositeten var total. Hur skulle lägenheten se ut. Skulle Lars vara hemma? Skulle han vara ensam?Sist hon hade varit iväg var han inte hemma, men lägenheten visade att han varit hemma hela helgen precis som hon fruktat. Där fanns tomburkar och tomflaskor precis överallt. Hon kunde inte förstå hur man lyckades dricka så mycket på en hel helg när man gjorde det ensam. För drack det gjorde Lars ensam, var där någon med honom var det en kvinna han hittat ute på gatan när han tog ett bloss eller vad han nu gjorde ute på gatan när han var full, tänkte Lotta.
Lotta parkerade bilen på den markerade platsen som var hennes. Hon satt kvar i bilen en lång stund innan hon tog ett djupt andetag och blundade innan hon tog sin lilla väska hon haft med sig på konferensen och gick upp i lägenheten. Hon hade önskat att hon slapp genomlida detta varje gång hon varit borta. Men han var ju sjuk, det var en sjukdom hade hon fått lära sig och inte lämnade man en sjuk människa eller?
Hon gick med långsamma steg mot huset. På vägen mötte hon ett par som bodde i huset bredvid. De tittade knappt på henne och sa inte hej som de brukar. Känslan av att något allvarligt hänt blev tydligare för Lotta. Hon skyndade sig för att kolla om något i hennes lägenhet kunde visa vad som hänt. Det visade sig redan i trapphuset för där stod tomburkar på varenda trappsteg upp till hennes lägenhet. Tårarna började rinna nerför kinderna på henne. Hon tog upp sin nyckel från väskan, stack den i låset och öppnade dörren. Stanken som kom emot henne var absolut det värsta hon någonsin upplevt. Det var som om de tömt flera bajamajor i hennes lägenhet. Hon ryggade tillbaka ett par steg innan hon sprang in och öppnade flera fönster. Mitt i denna stank låg Lars och sov på soffan. Hon gick mot honom för att väcka honom men stanken kom från honom och hon klarade inte av att vara nära honom just nu. Hon gick in i köket, stängde dörren ut mot vardagsrummet och öppnade fönstret för att få lite luft och ge sig själv några minuter innan hon bestämde sig för vad hon skulle göra. Sjuk? Hur fan kunde detta var en sjukdom att supa en hel helg så mycket så att man låg på en soffa och pissade och sket ner sig en hel helg. Var det en sjukdom det? Lotta var arg nu, riktigt arg. Så här illa hade det aldrig varit tidigare men detta var droppen. Hon ville inte vara med om detta längre. Han skulle ut. Punkt Slut. Hon öppnade ett skåp i köket, tog ut en skål, hällde kallt vatten i den, tog ett djupt andetag och gick ut till Lars. Det bar henne emot att gå ut till den stanken men detta var vad hon ville göra. Hon gick fram och slog honom på kinden lite lätt först men sedan hårdare.
-Vakna.
Så fort han öppnade ena ögat hällde hon vattnet över ansiktet på honom.
-Va, fan håller du på med, Kärring?
-Vad jag håller på med? Du ska ut, nu. Gå, bara gå med dig.
Han tittade på henne med rödsprängda ögon och nu var de fulla av förvåning.
-Jag kan väl inte gå ut sån här heller?
-Det skiter jag i hur du ser ut. Ut, Ut ut ut ut ut ut ut ut. Hon spottade ut orden saliven sprutade och ilskan som kom var den som legat och växt inom henne under alla dessa helger hon varit iväg och Lars varit hemma och supit. Lars reste på sig från soffan och Lotta puttade honom mot hallen. Skynda dig , skrek hon. Ut, du ska ut nu.
-Jajaja, lugna dig.
-Nej, jag ska inte lugna mig, du ska ut.
Till sist var han ute och hon drog en lättnads suck. hon hörde hur han snubblade ner från trappan, det lät som om han trillade men hon orkade inte bry sig. Han skulle absolut inte komma in i hennes lägenhet igen. Det bestämde hon här och nu. Nu var det hon som skulle få må bra igen. Tårarna rann och hon sjönk ner på golvet i hallen. Hon fick fram mobiltelefonen från handväskan som hon bara släppt inanför dörren när hon kände stanken, och ringde till hennes syster. Hon svarade efter första signalen.
-Karin.
Lotta kunde inte säga något för hon bara grät. Karin sa:
-Jag är hos dig om tio minuter. Det tog inte tio minuter innan Karin tog i handtaget och satte sig på golvet hos Lotta och bara kramade henne.
Hon smekte hennes hår och viskade i hennes öra:
-Vi fixar detta, jag finns här, vi ska ordna detta, allt löser sig gumman. De satt så länge i hallen, Karin med Lotta i sin famn, smekandes hennes hår medan hon viskade i hennes öra.
