VÄLKOMNA HIT

Välkomna till min skrivande värld som består av mycket mer än att skriva min bok. Jag har skrivit på min bok sedan hösten 2007. Den är klar när jag räknar orden, men jag har några få scener kvar att skriva. OCH självklart behöver den bearbetas och jobbas med mer innan den ska skickas till förlag.








Jag läser till lärare och har då även läst några skrivarkurser på nätet. Att skriva för barn och unga, Kreativit Skrivande, Att skriva på nätet och Kreativt Skrivande II och Kreativt Skrivande III.



Lämna gärna en kommentar när ni hälsat på. Det värmer mitt hjärta oerhört mycket om ni vill ta den minuten till det. Då kan jag leta upp er i cybervärlden och göra detsamma hos er.


fredag 22 maj 2009

Utmaning 142-upprättelse

Sara var på väg mot sin syster för ett samtal, hon ville verkligen prata med Susanne nu, för nu hade det gått för långt. Nu hade de bestämt i över ett år att de inte skulle ha någon kontakt med brodern eftersom han hade misshandlat Saras man under midsommarfirandet förra året, men av någon anledning träffade Susanne Mats hemma hos deras mamma och pappa rätt ofta.

Detta gjorde att Sara drog sig undan med sina tankar och hon hamnade utanför hela familjen. Det gjorde ont att ingen brydde sig om henne eller Mats och vad de hade fått utstå efter detta hänt. Magnus hade legat på sjukhuset i flera dagar för hjärnskakning och sönderslagna revben. Han kunde knappt andas själv de första dagarna. Han fick smärtstillande var fjärde timme under de två första dygnen. Ingen från familjen kom för att be om ursäkt eller prata om det som hänt.

Mats hade påstått att han fått en blackout och alla köpte den förklaringen. Magnus ville inte anmäla honom heller, men det var innan vi förstod att han inte skulle ta ansvar för det han gjort. Nu ångrade de sig nästan att de inte anmält honom.

Sara hoppades med ett besök hos systern att hon skulle få någon form av ursäkt, någon form av upprättelse från systerns sida. Ett erkännande kanske att brodern hade problem och borde ta tag i dem, men hon var rädd för att ingenting skulle bli sagt som hon tänkt ut de senaste veckorna.

När hon kom gåendes på vägen mot syrrans hus såg hon någon komma springandes mot henne, det var systern som slängde sig om halsen på henne.
-Oh, vad jag har saknat dig, viskade hon i örat på Sara. Förlåt för min tystnad, Är det vi igen nu?
Sara svarade med att krama tillbaka, samtidigt som tårarna rann nerför kinderna på henne. Denna kramen var värd allting, för utan ord visste Sara att nu hade hon Susanne på sin sida och det räckte för henne, det var upprättelse nog.

Cattis

3 kommentarer:

Anonym sa...

En fin liten historia har du skrivit =) Såååå mycket känslor. Vilken lättnad det måste varit för både Sara och Susanne att dom fann varandra igen =)

ha det bra, kram elin.

malix sa...

härligt skrivet vilken lättnad hon måste kännt.

KarinaHC sa...

Det är många känslor i den här historien men det känns som om du avlutade den lite för snabbt. Kanske borde Sara ha fått chansen att prata ut med sin syster innan slutklämmen. Som det är nu känns det lite "rumphugget".