VÄLKOMNA HIT

Välkomna till min skrivande värld som består av mycket mer än att skriva min bok. Jag har skrivit på min bok sedan hösten 2007. Den är klar när jag räknar orden, men jag har några få scener kvar att skriva. OCH självklart behöver den bearbetas och jobbas med mer innan den ska skickas till förlag.








Jag läser till lärare och har då även läst några skrivarkurser på nätet. Att skriva för barn och unga, Kreativit Skrivande, Att skriva på nätet och Kreativt Skrivande II och Kreativt Skrivande III.



Lämna gärna en kommentar när ni hälsat på. Det värmer mitt hjärta oerhört mycket om ni vill ta den minuten till det. Då kan jag leta upp er i cybervärlden och göra detsamma hos er.


fredag 8 januari 2010

2010:8 - sända ut signaler

Snön knastrade under hennes fötter när hon var på väg hem. Hon gick inte fort. Det gjorde hon aldrig. Hon hade aldrig bråttom hem. Hon lyfte blicken och tittade upp mot deras fönster och när hon såg att det var mörkt blev stegen lite snabbare. Han var inte hemma.

Eva låste upp dörren och när hon steg in i den mörka hallen tog hon ett djupt andetag och log. Hon tog av sig sina skor och satte dem prydligt på skohyllan. När hon var på väg mot köket vände hon och gick tillbaka och satte tillbaka skorna på dörrmattan.

Hon gick in i köket och gjorde sig en kopp te, tog den med sig in i sovrummet och började packa en väska. När hon drog igen blixtlåset hörde hon dörren öppnas och hon stelnade till för en stund.
-Va fan, kan du inte ställa skorna på skohyllan, för helvete kvinna, jag snubblar ju på dem. Bryter jag benen är det ditt fel. Eva svarade inte hon visste vad som hände då.
-Hör du mig? Det är ditt fel.
-Jaja, mumlade Eva för sig själv, vem bryr sig? Hon hade bestämt sig, det fick vara bra nu. Hon orkade inte gå omkring och vänta på honom för att redan när han tog i dörrhandtaget lyssna efter hur han var i humöret denna dag. Han var oerhört skicklig på att visade vilket humör han var på med varenda liten sak hon gjorde. Det spelade ingen roll om det var hur han öppnade dörren, hängde jackan, öppnade köksskåpen, ja, listan kunde göras lång för hur Eva kunde läsa av Tommys humör. Hon brukade säga till honom:
-Behåll dina jävla beteende för dig själv. Jag orkar inte med dem. Det tog ett tag innan han fattade vad hon menade med hans beteende,men när han gjorde det blev han fullkomnligt vansinnig. Sedan dess använde hon bara den frasen för sig själv i sin dagbok när hon försökte få ner sina tankar om Tommy.

Hon gick ut i hallen med sin väska och sa med lugn röst:
-Jag går nu. Jag orkar inte med dig och dina jävla beteende längre. Jag orkar inte sitta i köket för att höra hur du tar i dörrhandtaget, hur dina steg är i hallen, hur du hackar på var mina glas står, hur du slänger med mina kläder när de ligger där du inte tycker att de ska ligga fast jag oxå bor här. Jag orkar inte mer. Jag går.
-Vaddå mina beteende? De har väl blivit bättre? Har de inte det? Jag vill inte leva utan dig, jag vill bara hjälpa dig att bli lite bättre på att hålla ordning.
-Hålla ordning? Det ska jag göra på mitt vis i min nya lägnehet. Med de orden gick Eva. Äntligen var hon fri från att dagarna i ändå sitta och vänta på Tommy för att känna vilka signaler han sände ut när han kom hem. Hon var fri.

5 kommentarer:

Mia sa...

Bra! Väldigt bra skrivet och bra att Eva tog sig samman och gjorde det enda rätta.

Jenny G sa...

Jättebra både idag och igår!

Pia sa...

Hon reagerar på hans beteende. Det är inte Tommy i sig hon retar sig på, utan saker som han säger och gör. Han skulle kunnat ändra sig, om han förstått och haft viljan. Hon tänker moget. Bollen ligger hos honom, men han har inte förmågan att reflektera över sitt beteende och förändra det. Hon kommer att gå vidare, stärkt. Han fattar ingenting och tyvärr kan han fortsätta som tidigare om han får en ny tjej.

razaha sa...

Vilken tur att hon tog sig därifrån. Man kan aldrig lära gamla hundar sitta

Heureka sa...

O, Gud, va´gott! Lämna sin plågoande, och släppa sin egen ande fri!