VÄLKOMNA HIT

Välkomna till min skrivande värld som består av mycket mer än att skriva min bok. Jag har skrivit på min bok sedan hösten 2007. Den är klar när jag räknar orden, men jag har några få scener kvar att skriva. OCH självklart behöver den bearbetas och jobbas med mer innan den ska skickas till förlag.








Jag läser till lärare och har då även läst några skrivarkurser på nätet. Att skriva för barn och unga, Kreativit Skrivande, Att skriva på nätet och Kreativt Skrivande II och Kreativt Skrivande III.



Lämna gärna en kommentar när ni hälsat på. Det värmer mitt hjärta oerhört mycket om ni vill ta den minuten till det. Då kan jag leta upp er i cybervärlden och göra detsamma hos er.


lördag 2 oktober 2010

Respons eller icke respons

I min ena skrivkurs skulle vi skriva en text där vi var inspirerade av en författare. Jag skrev utifrån Mia Törnbloms bok Så Dumt. Min text handlade om en tjej och kille där killen är alkoholist och inte vill tillfriskna. Jag skrev om min bakgrund i mitt följebrev där vi skulle förklara varför vi valt den bok vi valt. Jag fick 3 mycket fina kommentarer om att de tyckte om texten, min ärlighet och dramat i den. Den sista responskommentaren kan ni läsa nedan:


Reaktion på ditt följebrev: ?Jag behöver egentligen inte säga att jag lever i detta, för det förstår ni ju säkert eftersom jag skriver om det?, skriver du. Det oroar mig. Förhoppningsvis var det så att du var känslomässigt skör när du skrev det påståendet och att det just då påverkade din uppfattning om hur en text fungerar, men bara för att vara på den säkra sidan vill jag ändå kommentera det här. Om du tror att det verkligen finns en absolut och ständig överensstämmelse mellan den värld som författaren framberättar och den författarens livssituation, kommer det att påverka dig mycket negativt både som författare och som läsare (och därigenom också som kritiker och i relationen till oss medstudenter). Om du inte skrivit att du sett alkoholism på nära håll hade jag inte dragit den slutsatsen av din text utan bara konstaterat att du var intresserad av hur alkoholism fungerar, ett intresse som det kan finnas många andra förklaringar till. En författare iklär sig roller, ibland ytterst skrämmande sådana, precis som skådespelare. Din läsare kommer att granska din text, inte dig som människa ? en text kan innehålla personliga minnen eller fragment av sådana, men de ligger utanför det material som finns tillgängligt för läsaren om inte du, som i ditt följebrev, väljer att göra det tillgängligt. Om du inte inser det kan du som författare komma att begränsas av din rädsla, inte våga dela med dig av ett minne (eller fragment av ett sådant) eller berätta en helt osann historia av rädsla för att din läsare ska tro att du är den du skriver om.
Antagandet om överensstämmelse mellan det framberättade och författarens faktiska livssituation kommer också vara katastrofal för din roll som läsare, och främst då som kritiker av dina medstudenters texter ? du kommer inte att kunna vara objektiv och bedöma text som just text om du tror att allt vi säger är sant. Förra terminen, inom ramarna för Kreativt skrivande 1, skrev jag en novell om en seriemördare som mördar unga vackra kvinnor i kärlekens namn. Det betyder inte att jag är seriemördare eller lockas av att utöva våld mot kvinnor. Novellen avslöjar inget annat om mig än att jag just då var intresserad av att berätta en sådan historia. Men om du läst den novellen och inte kunnat skilja mellan mig och min protagonist (huvudperson) hade din kritik färgats av dina felaktiga antaganden om mig som människa, när ditt jobb var att bedöma text som text ur ett så objektivt perspektiv som möjligt.
Man ska aldrig vara rädd för att berätta en historia. Text är text, liv är liv. Om du släpper rädslan kommer du att bli en bättre författare.
Övergripande om din text: Jag tycker inte att du misstolkat ?inspiration?. Det finns ett samband mellan den bok du hänvisar till och den text du skrivit.
Jag tycker det är bra att du valt ett ämne som du kan relatera till, men jag tror också att du måste använda den relationen bättre, gå på djupet redan här, utnyttja dina minnen för att levandegöra miljöer och människor. Fråga dig också varför du inte utgår från den barn-förälder-relation som du upplevt. Varför sätta upp en mur mellan det vita pappret och dina faktiska minnen? Kanske underlättar den muren för dig som människa ? men inte för dig som författare. Kanske kan det vara värt att börja om från början, med ett faktiskt minne? Jag tror att din text skulle bli starkare och mer levande då.
Om du inte börjar om från början utan väljer att fortsätta med den här texten vore det bra om du jobbar med flytet i språket. Här kan högläsning av den egna texten vara ett bra medel för att hitta skavankerna. Där uppläsningen haltar brukar även texten som sådan halta, det vet jag av egen erfarenhet. Jobba även mer med bilderna av miljöer och människor, som är viktiga för att levandegöra en text och dra in läsaren i den texten.
Kritik av specifika textsegment:
# Ibland gör du onödiga distinktioner som ?sin konferens? och ?hennes bil? när det bara ?finns? en konferens och en bil i diegesen (den framberättade världen) och ?konferensen? och ?bilen? därför fungerar bättre.
# ?Shell mack? är inte två ord. Mer korrekt svenska att skriva ?Shellmack? eller, på sin höjd, ?Shell-mack?.
# Du skriver att protagonisten inte kollar sin mobil så ofta under konferensen, bara för att därefter direkt beskriva hur hon svarar på ett antal sms. I sin nuvarande utformning känns de två meningarna motsägelsefulla på ett ofördelaktigt vis.
# Du skriver ?hade önskat?, vilket känns som ett märkligt val av tempus.
# Ibland haltar dina meningsbyggnader. Se t.ex. ?Men det var något bara hon kunde veta när hon kände att det fick vara nog.? Se även ?Hon spottade ut orden saliven sprutade.?


Denna person skrev mer om min känslomässiga skörhet, min rädsla, mina murar och hur jag blir som författare än om vad min text behövde för att utvecklas. Hur kan en annan människa genom att läsa en text med 4000tecken samt ett följebrev på 7 rader veta så mycket om mig och hur jag blir som författare, när det var texten personen skulle ge respons på inte mig som person? Jag mailade denna person själv för att förklara hur jag ser på denna sk respons. Jag lät min syster och man läsa det och de blev hur förvånade som helst. Är ni det oxå eller är det jag som överreagerar?

Jag ska göra vad jag kan för att släppa detta nu, och förhoppningsvis kan jag det.


Ha en skön lördag - det ska jag ha

3 kommentarer:

AnnChristin sa...

Jag upplever att kritikern hade en rädsla av att du skulle misstolka hans/hennes texter och tro att det de skriver skulle vara självupplevt. Förmodligen störde det ”medstudenten” att du hade skickat ett följebrev som förklarade att det du skrev var din upplevda historia och därmed fanns det en sanning i det du skrev. Denna person trodde tydligen att du skulle anta detsamma om dennes text och däri låg rädslan. Jag tolkade detta utifrån andra styckets början ”Antagandet om överensstämmelse mellan det framberättade och författarens faktiska livssituation kommer också vara katastrofal för din roll som läsare, och främst då som kritiker av dina medstudenters texter ? du kommer inte att kunna vara objektiv och bedöma text som just text om du tror att allt vi säger är sant.” (För övrigt hade jag svårt att hänga med i kritikerns text. Jag tyckte det var otydligt skrivet)
Många gånger tolkar jag dessa människor som besserwissrar som tycker att de besitter en sanning och har rätt att ha åsikter som de faktiskt inte har tillräcklig kunskap om. Det heter ju ”utifrån sig själv dömer man andra” och här tycker jag att denna medstudents egna rädslor kommer fram väldigt tydligt. Du tränar på att skriva, därför går du denna utbildning, och du tränar samtidigt på att berätta om det du själv har upplevt. Vi människor måste få tillåta varandra att ”vara på väg” och inte sitta inne med hela sanningen för alla människor. Vi måste få halta och försöka, för att så småningom komma mer rätt än vi var ifrån början. Du gör helt rätt att skriva om det som gnager inom dig. Jag tycker det är modigt av dig. De flesta vill glömma och gå vidare och då lever detta okända inom en och får därför ett eget liv som till slut påverkar beteenden, åsikter och till och med hälsan. Vi har ju många doktorer som har mycket fel om många människor så varför ska just du vara tvungen att vara perfekt.

Pysselkiisen sa...

Hej vännen
Eftersom jag vet att alkoholismen är känslig för dig så förstår jag att du reagerar som du gör. Kanske reagerar du även för att du inte förväntade dig en "analys" av dig som person? Jag förstår vad din klasskompis vill ha sagt men det innebär ju inte att det är rätt eller att inte du får reagera på det. Min kära sambo säger ju alltid att det man känner aldrig kan vara fel, så upplever du detta som jobbigt så är det helt ok! Men försök att inte älta detta mer nu och fokusera på din resa istället. Finns betydligt bättre saker att fundera över än vad en okänd person nånstans i Sverige tycker. Tänker på dig!

Cattis sa...

Att jag reagerade som jag gjorde var för att vi SKULLE skriva ett följebrev om varför vi skrivit texten som var inspirerad av en författare. Då skulle texten kommenteras av medstudenterna, men det var ju inte meningen att följebrevet samt mig som person skulle analyseras, det stod det inget om i uppgiften och det var därför som jag blev lite ledsen, arg och besviken.

Tack för era kommentarer